Ölfest och hemlängtan

Bara sju kvar i Idol.

Eddie Razaz har figurerat i tre av fyra utröstningsdueller. Det krävs inget tyngre intellektuellt artilleri för att förstå att det krävs något extra för att Eddie ska klara sig kvar mycket längre. Man tar för givet att Eddie ägnar stort fokus åt varje enskilt moment som kan fälla avgörande.

Varje veckofinal ska bära något slags tema. Kvällens tema är Världens bästa låtar. Inte så lustigt i sig. Men utifrån urvalet förbannat lustigt.

Så vad har mannen med kniven mot strupen valt? Utifrån temat sett möjligen det sämsta valet någonsin i Idol. Något av det mest mediokra som spelats in. Jag tror inte Eddie ens fått godkänt om temat varit Världens tio tusen bästa låtar.

If you’re not the one av Daniel Bedingfield. Knappast en av världens bästa låtar. Hemlängtan?

Annars levererar Aftonbladet den lustigaste rapporten kring årets Idol. Tidningen skriver om idolernas ölfest. Det var Tove. Och Calle. Och två öl. Inte så mycket fest. Inte så mycket öl.

andra bloggar om idol, eddie razaz, tove styrke östman, daniel bedingfield, musik, calle kristiansson

Ur allsång in i grytan

Efter allsången igår fick jag äntligen äran att delta i programvalet.

Det var final i Hell’s Kitchen på trean. För den oinvigde ett slags matlagningens American Idol med mycket karismatiske Gordon Ramsey som programledare.

Jag ska inte bli långrandig om ett program som jag finner underhållande och följer och som verkar funka trots det tveksamma upplägget. Jag vill bara göra en koppling mellan just Allsång på skansen och Hell´s Kitchen. En koppling som jag är förbannat stolt över…

I gårdagens program medverkade Thomas Järvheden. Minns Järvheden som gäst hos Robin Paulsson i vintras när han framförde en fantastiskt rolig låt. Och där mina vänner har ni kopplingen…

andra bloggar om tv, allsång på skansen, hell´s kitchen, matlagning, gordon ramsey, thomas järvheden, feeder, musik

En Frisk uppmaning

Tittade på Allsång på Skansen igår.

Jag hade hellre sett Språka på serbokratiska rullat på repeat någon vecka eller två men flickvännen påpekade att vi var tvunga att tillgodose min dotters önskemål. Hennes önskemål var Johan Palm. Så Allsången blev det.

Och herrejävlar vilket uselt program. Jag har för mig att jag har tyckt det var helt ok en gång i tiden. Inte nu. Idén är såklart klockren. Men genomförandet så jävla amatörmässigt. Men de har ju bara övat sisådär en trettio år…

Anders Lundin levererar usla inövade skämt. Förlåt. Han är inte ens så noga med att leverera dem. Han bara säger dem. Och hela den här nämen-där-sitter-du-va-lustigt-för-att-vi-sjöng-nyss-din-låt-charaden ett par gånger per program… Vad är det frågan om…?

Nästa gång jag tittar på Allsång på Skansen är äntligen Björn Kjellman programledare.

Gårdagens bästa bland all skit var annars Niclas Frisk. Och med anledning av det vill jag posta en video av fantastiska Atomic Swing och deras helt underbara Smile från 1993.

Är inte Frisk för övrigt jävligt lik Karl Martindahl nuförtiden? Och vad hände med den goa gubben?

andra bloggar om tv, svt, allsång, allsång på skansen, johan palm, anders lundin, björn kjellman, niclas frisk, a camp, atomic swing, smile, karl martindahl, musik

Snyggt som fan – och tråkigt

Jag har haft ett ganska gediget fokus på Eurovision Song Contest. Genom åren allmänt. På bloggen en omfattande bevakning de senaste två åren.

I år… Ingenting.

Jag har tidigare förklarat hur mitt intresse mördats. Inget har lyckats återuppliva det.

Ändå sitter jag och följer spektaklet. Spektaklet som nu på riktigt blivit ett förbannat elände. Till en fest som ryssarna spenderat 350 miljoner på har ingen besvärat sig skicka något som kan påstås vara något som man ens av misstag skulle kunna kalla för bra musik.

Som vanligt, kraxar någon skata. Möjligt. Men jag påstår att tävlingen presenterat en hel del bra musik genom åren. Så sent som ifjol deltog ett flertal bra låtar. I år… Ingenting. Låt vara att jag bara hört hälften. Jag antar att det fortsätter så.

Tidigare år har jag varit duktigt inlyssnad på alla bidrag. I år lyssnar jag på bidragen för allra första gången under tävlingen. Och det är inte mycket jag minns efter en lyssning.

Jag plockade ut sex bidrag som på något sätt lyckades undvika underkännas. Finland, Island och Sverige gick till final. Vitryssland och Makedonien var tydligen för svårt för Europa… Och tv-nätet måste ha slagits ut på hela kontinenten när Danmarks svar på Ginger Spice framförde Andorras bidrag. Bästa låten borta.

La Voix. Låt gå att hon är blond. Malena Ernman är ändå tävlingens snyggaste deltagare. Charm personifierat. Bidraget är snyggt som fan, men i övrigt, åhå så tråkigt.

Schweiz skickade sitt absolut bästa band. Jodå, de är helt tondöva i Schweiz. Och fantastiskt nog fungerade det inte i det annars så schweizlika Europa.

Turkiet har ledsnat så pass på tävlingen att de skickar ännu en Sertab. Förvånansvärt att de skonade oss från snördansen.

SVT verkar även de ha ledsnat och bevisar det tydligt med att anlita billigast möjliga tillgängliga skit. Shirley Clamp och Edward af Sillén. Israel bidrag påades… Och haussades. Lyssna på den fina texten, uppmanades vi till som om varje svensk behärskade hebreiska…

De flesta verkar less på eländet. Ändå verkar intresset fortsatt öka. Det är en synnerligen svår ekvation.

intressant om esc, eurovision song contest, musik, andorra, geri halliwell, ginger spice, susanne georgi, la voix, malena ernman, charm, lovebugs, hadise, sertab, noa & mira awad, shirley clamp, edward af sillén

Piratprat, vinylköp och rövknull

I lördags firades musikkonsten. Tydligen. Det gjordes genom det globala arrangemanget Record Store Day. I Sverige anslöt ett trettiotal butiker och bjöd på levande musik.

Jag vet inte varför. Men låt gå. Skivaffärerna kan behöva lite extra uppmärksamhet. Skivaffärerna som lider sviterna av det omfattande nedladdandet. Att arrangemanget råkar infalla dagen efter domen i rättegången mot Pirate Bay är en tillfällighet. Men kan såklart uppfattas som någon slags segerfest.

Stannar bara kort till vid Pirate Bay, Ipred och rättegången. Det är ett ämne såklart värt ett eget inlägg. Mindre klart om jag återkommer i ämnet. Allt är bara så otroligt korkat. Nöjer mig med att förbryllas av hur i helvete piraternas vänner kan undgå att förstå att nedladdning är stöld. Hur jävla uppenbart kan det bli? Skulle samma idioter kliva in i en skivaffär, hälsa glatt, plocka på sig ett par plattor och samtidigt som de vinkar sig ut genom dörren kvittra ”all kultur är gratis”. Nä. Ingen av dem skulle göra det. Det vore ju stöld skulle de protestera. Vilka jävla snillen.

Apropå Skivaffärernas dag vill jag uppmärksamma och minnas mitt första skivköp.

Den första gången jag ensam begav mig till skivaffären. Det måste ha varit lite av ett äventyr. Varför skulle jag annars minnas. Jag har för mig att butiken kallades Sundbybergs Skivcentrum. Nu heter den tydligen bara Skivcentrum.

Jag vet inte hur tankarna gick. Att jag skulle köpa en platta med Belinda Carlisle låter så här i backspegeln synnerligen orimligt. Men det gjorde jag. Runaway horses. Möjligen var det för underbara Heaven is a place on earth funderar jag nu. Men den var på plattan innan. Så var det för Leave a light on? La luna? Minns ingen annan på albumet ens när jag läser på konvolutet. Eller var hon min Samantha Fox?

I söndags var det premiär för Filip och Fredriks Söndagsparty. En synnerligen tvivelaktig sådan. Jag hade verkligen sett framemot programmet. Det skulle bli så jävla storartat. Det gick sådär. Jag vet inte om det finns utrymme för ursäkter. Direktsändning kräver erfarenhet. Och den annars så fantastiska duon har inte sänt live sedan deras tv-debut under OS 2000. Det visade sig tyvärr alltför väl.

Värst av allt var väl ändå att Marilyn Manson inte var värst. Den vedervärdige Manson fick se sig besegrad med hästlängder av Howlin’ Pelle Almqvist. Det är verkligen oroväckande för jag är övertygad om att det var allvar. Men Almqvist fullkomligt rövknullade klassikern Unchained melody. Storartat var det?

Andra bloggar om musik, record store day, skivaffär, pirate bay, ipred, kultur, stöld, sundbyberg, skivcentrum, vinyl, belinda carlisle, samantha fox, filip hammar, fredrik wikingson, filip och fredrik, söndagsparty med filip och fredrik, marilyn manson, howlin’ pelle almqvist, unchained melody

Finland farligast av nordborna

Det är på något sätt aningen skrämmande. Inte skrämmande som Lordi som var vackert skrämmande. Det här är lite kusligt skrämmande.

Finland har klivit från någonstans på nedre hälften av fältet till sjättehandsfavorit strax bakom Sverige till elva gånger pengarna.

Det är möjligt att vadhållarna förutspår ännu något finskt mirakel. Lordi hade dock hela paketet. Kostymer, bra låt och många gratispoäng för att introducera hårdrocken i festivalen. Årets finnar kan inte samla poäng för det unika i att bjuda på hårdrock i festivalen, inte för kostymer och bara kanske för en bra låt.

Men jag vet inte. Hårdrock på finska?

Men ändå. Av det hastiga klättrandet på oddslistorna det senaste dygnet är möjligen det enda nordiska bidrag jag avfärdat just det bidrag från norden med störst vinstchanser…

Noterbart också att det nordiska bidrag som jag ansett som farligast finns att hitta först på tjugonde plats till 101 gånger pengarna… (oddsen från Expekt)

Ryssland	3.25
Ukraina	4.00
Grekland	9.00
Serbia	9.50
Sverige	10.00
Finland	11.00
Norge	26.00
Danmark	41.00
Island	101.00

Andra bloggar om esc, eurovision song contest, schlager-em, teräsbetoni, euroband, lordi, musik

Perrelli körar bakom Petter och Schmidt

Det händer för lite i Perrellis Hero. Det har jag påpekat hela tiden. Den är för slätstruken för att kunna hävda sig i en tävling där tittarna avgör.

Det är fler som tycker som jag. Och bjudit in Mange Schmidt och Petter att krydda Hero. Jag hörde den igår på Morgonpasset och för första gången låter Hero som en möjlig segrare.

Hur mycket får man arrangera om bidraget inför finalen? Skit samma. Bättre diskad vinnare än gråtandes flyende 21:a.

Den svenska delegation jublar över startnumret. Fokus på fel nummer. Det är det egna numret som ska korrigeras. Så du, Björkman… Sätt Mange Schmidt och Petter på ett plan till Belgrad. Nu!

Det här mina vänner… Det här är sommarplågan 2008.

Lyssna på Perrelli, Petter och Mange Schmidt

 

Andra bloggar om esc, eurovision song contest, schlager-em, charlotte perrelli, hero, mange schmidt, petter, giftig, musik, sommarplåga

Perrelli körar bakom Petter och Schmidt

Det händer för lite i Perrellis Hero. Det har jag påpekat hela tiden. Den är för slätstruken för att kunna hävda sig i en tävling där tittarna avgör.

Det är fler som tycker som jag. Och bjudit in Mange Schmidt och Petter att krydda Hero. Jag hörde den igår på Morgonpasset och för första gången låter Hero som en möjlig segrare.

Hur mycket får man arrangera om bidraget inför finalen? Skit samma. Bättre diskad vinnare än gråtandes flyende 21:a.

Den svenska delegation jublar över startnumret. Fokus på fel nummer. Det är det egna numret som ska korrigeras. Så du, Björkman… Sätt Mange Schmidt och Petter på ett plan till Belgrad. Nu!

Det här mina vänner… Det här är sommarplågan 2008.

Lyssna på Perrelli, Petter och Mange Schmidt

 

Andra bloggar om esc, eurovision song contest, schlager-em, charlotte perrelli, hero, mange schmidt, petter, giftig, musik, sommarplåga

Programmet som aldrig tar slut

Mer TV.

American Idols publik måste ha ett tålamod stort som inget annat. Om inte annat så verkar åtminstone TV4 tro det.

Den säsong som nu sänds på TV4 är i sitt original snart slut. Endast fyra deltagare återstår. TV4 är så långt efter att totalt 24 deltagare återstår. Igår sändes avsnitt 14. De har hittills sänts med en hastighet av ett per vecka och skall tydligen fortsätta följa det mönstret.

Uttagningarna är avslutade. Juryn har gjort sitt. I finalen deltar 12. Nu är de som påpekat 24. Fram tills dess tävlar killar för sig och tjejer för sig. Igår tog sex killar plats på scen. Nästa vecka resterande sex. Och sedan tjejerna uppdelat på två avsnitt. De 24 som gör upp om finalplatserna gör alltså sitt första framträdande med tre veckors mellanrum, så som det presenteras på TV4.

Det är lögn att söka grepp om vem som är vem. Det är ytterligare ett program som misslyckas bakbinda mig. Annars är jag rätt svag för sådant som inte kräver någon ansträngning. Jag kan titta en vecka för att låta bli att se nästa utan att missa något. Det är diverse talangjakter som dessutom överdrivet givmilt bjuder till att huggas på.

Det har redan hållit på i drygt tre månader. 35 avsnitt återstår. Och med påat schema kommer vi att få reda på vem som vann någon gång i Januari… Programmet kommer att ha pågått i 49 veckor. Det är fan ett helt år.

Bojkotta TV4´s schema. Skit i programmet som ändå inte bjuder på så mycket mer underhållning än Simon Cowell.

Klicka inte här om du trots allt tänkt följa programmet…

Andra bloggar om tv, tv4, idol, american idol, musik, simon cowell, talangjakt

Någon slags förälskelse

Vår, vårkänslor, förälskelse, kärlek.

Den kronologiska ordningen kan diskuteras. I följande fall ramlar de över mig allihop samtidigt.

Det är att förknippa med tv och att det faktiskt handlar om Talang 2008 gör hela upplevelsen till ännu ett avsnitt ur Arkiv X. Om det någonsin förekommit någon slags romantik i Arkiv X så är det just det avsnittet jag hamnat i.

Jag älskar Just D. Jag älskar Snook. Musik som lockar mig att le och bara må bra. Fan, spela Just D´s Sköna skor på min begravning och ni ska få se mig återuppstå, flyga ur träfracken, gunga och dansa skiten ur kyrkan.

Svensk svängig charmig hip-hop. Kungarna är Just D. Ännu långt efter deras avsked. Snook är tvåa. Några få har lyckats någon enstaka gång. Fattaru gjorde det med Mina hundar och Första femman. Profilen med Aldrig mer. Frida med Dunka mig. Och så har Mange Schmidt lyckats ett par gånger. 

Listan har blivit längre. RMK & Co heter min nya kärlek.

En synnerligen charmerande ung man, hans vokala side kick och en dito på elgitarr. Texten är på intet sätt genialisk men det är ett skönt gung och på något sätt låter det som så mycket mer än bara två röster och en elplanka.

Se RMK & Co i Talang 2008

Och det lyckas rycka upp en sjuk, ynklig stackare. Några varv till på repeat och jag kanske åtminstone kan låtsas vara frisk snart…

Andra bloggar om musik, tv, talang 2008, arkiv x, kärlek, förälskelse, just d, snook, fattaru, frida, mange schmidt, rmk & co, sköna skor, begravning

Dagens signaturmelodi

Med tanke på att det var rätt uselt väder igår lämpar sig följande underbara klassiker alldeles ypperligt dagen till ära.

Samtidigt slår det mig hur fantastiskt porträttlik den gode Cornelis är en av mina farbröder som enligt rapporter tydligen besöker min blogg då och då. Skillnaden må vara att bägarna verkar ha fastnat på Cornelis.

Fånga dagen. Månadens första vackra.

Andra bloggar om musik, dagens signaturmelodi, cornelis vreeswijk

Kyrkans melodifestival

Det rullar ett program på tvåan nu. Det är bland det sjukaste jag någonsin sett.

Psalmtoppen.

Först och främst är Elin Ek programledare. Hon som sprang runt i hysteriskt rosa utstyrslar och avgav vansinniga primalläten lite för ofta – Ta ingen skit! 

Att se och höra Grynet presentera psalmer är läskigt nog… Att det sedan är någon slags tävling och att psalmerna placeras på en topplista gör hela företeelsen smått läskigare än Twin Peaks.

Är det verkligen meningen att det skall tävlas i Guds sånger? Är gudstron så försvinnande liten att kyrkan måste slänga ihop sin egen lilla melodifestival för att locka folk åter?

En fantastisk lektion i att sätta krokben på sig själv…

Andra bloggar om tv, svt, psalmtoppen, psalm, elin ek, programledare, grynet, topplista, gud, tro, gudstro, kyrkan, melodifestival, musik