Rosa (löp)bandet

Tisdagens rekordlopp och efterföljande intervallträning samt ett pass överkroppsstyrka på kvällen resulterade i en mycket sliten kropp under gårdagen. När inte något lopp är inplanerat känns det löjligt att forcera något i onödan och gårdagen spenderades i viloläge. Det enda träningsrelaterade var att planera in ett pass nästa helg.

Sportlife Exclusive i Göteborg arrangerar vad de kallar 24-timmars-spinningen till förmånen för Cancerfondens Rosa Bandet. Startskottet går 13.00 lördag 24 oktober och eftersom vi skiftar till vintertid under natten avslutas arrangemanget 25 timmar senare 13.00 på söndagen.

Vid sidan av spinningen pågår ytterligare aktiviteter för att samla in pengar. Det gläder mig att det är den fantastiska ordleksstaden Göteborg som får äran att presentera något i sammanhanget så genialt som det Rosa Löpbandet. En hundring för en timmes nyttjande och en tia från Concept för varje kilometer som löpbandet snurrar under dygnet. Oavkortat till Cancerfonden.

Löpning, ordlek och välgörenhet.

Som ett jävla kinderägg.

Klart man blir glad och det är helt omöjligt att inte ställa upp. Ni har som möjlighet… Hjälp till att rädda liv, och ha roligt när ni gör det.

Läs mer om… arrangemanget, initiativet, anmälan

andra bloggar om träning, löpning, spinning, sportlife, göteborg, cancerfonden, rosa bandet, rosa löpbandet, kinderägg, livräddare

Ännu ett PB!

Jag har ju lärt mig tidigare i sommar att formen är aldrig så bra som efter tävling. Hur stumma benen än är så gör jag bra lopp. Så jag bestämde mig för att rida på vågen även efter lördagens halvmara.

Rekordförsök på Slottskogssvallen. 1000 meter.

Benen var duktig stumma men efter tre kilometer uppvärmning inklusive några stegringslopp kändes de ok. Min träningskompis Triatleten som annars är mig överlägsen var chanslös idag. Redan efter en hundring av tusenmetersloppet var han avhängd. Så draghjälpen jag fick förra gången var aldrig att räkna med idag. Trots detta och trots isande kyla vid elva på förmiddagen och rent jävliga vindar lyckades jag sänka mig exakt tre sekunder ner till 3:12,7.

Det borde finnas potential för att göra under tre minuter nästa sommar.

Rekordet följdes av tio minuters vila och sedan var det dags för lite träning. Intervaller. 4×400, 2×800, 4×400. Den kortare sträckan på 1:18-1:21 och den dubbla på 2:59-3:01. En minuts vila efter 400 och tre minuter efter 800. Och jag fick dra varenda meter av varenda repetition. Triatleten gick inte att känna igen. Men jag kände mig stark.

Löpning känns redan mycket roligare.

Godkänt – men inte mer

1:32:27 lyder den officiella tiden och personbästat från gårdagens Göteborg Halvmarathon. (resultat)

Som jag misstänkte noterades aldrig någon nettotid och man kan tycka vad fan man vill om det. Men jag är glad att misstankarna ramlade över mig halvminuten innan start vilket lät mig tränga mig fram för att komma så nära startlinjen som möjligt.

Just tidtagningen och som tidigare nämnt den undermåliga nummerlappsutdelningen var väl gårdagens stora minus. Men i det stora hela ändå ett väl utfört arrangemang på en mycket lättsprungen och rekordvänlig bana. En tävling som utan tvivel kommer att planeras in i nästa års kalender.

Jag lyckades hålla planen första kilometern men redan efter den gick det aningen snabbare än det på förhand tänkta och första femman klockades till 21:40. Andra femman gick tre sekunder snabbare men jag kände redan efter sju kilometer att sub90 skulle bli omöjligt. Lite av klippet i steget saknades men framförallt hamnade jag i något slags vakuum utan ryggar att följa. Just det faktum gör att jag ibland tappade fokus och sextonde kilometern som gick på 4:18 följdes av 4:37 utan att jag kände av tempotappet. Som i Halmstad där det förra personbästat noterades hade jag sparat det bästa till slutet och avslutade sista 1098 meterna i 3:55-tempo. En fart som får första två milen i 4:23-tempo att verka som uppvärmning.

Plats 57 av 208 i herrklassen och nytt personbästa får väl anses vara godkänt. Men tiden är ändå en bra bit från det önskade och jag sätter mig säkert snart och letar upp en ny halvmara.

andra bloggar om löpning, tävling, göteborg halvmarathon, göteborg marathon

Fel prognos och stumma ben

Det är inte lätt alltid. Jag öppnade väderprognosen i ett för litet fönster och kolumnerna fick fel rubriker. Jag läste av nederbördskolumnen som egentligen var kolumnen för vindstyrka.

Det var regnfritt i den prognosen och fortfarande spås morgondagens tävling kunna utföras utan nederbörd. Men fortfarande så kallt som åtta grader.

Jag gjorde en liten runda nån timme efter lunch bara för att besiktiga stockarna till ben. Något känns inte helt rätt. Jag har klarat mig från sjukdom. Kroppen känns i övrigt hyfsat fräsch. Men benen är helt slut. Dessvärre känns det som om just benen spelar en ganska väsentlig i roll i ett halvmarathon.

Än värre är jag inte ett dugg motiverad. Låt bara säsongen ta slut. Vad är väl en bal på slott…sskogsvallen…?

Vässar med intervaller

Vässandet av formen fortskrider med sikte på årets sista chans att nå målet sub90 på halvmaran.

Efter måndagens långpass på löpband vilade jag i tisdags och gjorde ett halvdant backintervallpass i onsdags. En bekväm runda på 11km i 5:00-tempo i torsdags följdes igår upp av ytterligare ett intervallpass. Femton femhundringar på löpband.

15*500m (60 sek gåvila)  1% motlut – första fem i 3:50/km och resterande tio i 3:40/km.

Låren är smått stumma idag och nu väntar inget värre än kanske ett par lättare rundor i lågt tempo samt ett par pass med ännu kortare intervaller i uppladdningen inför Göteborg Halvmarathon nästa lördag.

Känslan är god men visst kan det fortfarande gå åt helvete. De två senaste åren har jag tvingats avstå den här tävlingen på grund av sjukdom. Jag kräver inte att få svära mig fri från allehanda influensor och virus. Men låt dem gärna dröja en dryg vecka. Snälla. Snälla.

andra bloggar om löpning, träning, sjukdom, virus, influensa

Långpass som VM i klyschor

Det blir sällan som man tänkt sig.

Jag skulle ha gjort ett långpass i söndags. Sådan var planen. Jag försökte leka vuxen och lät kroppen beordra ytterligare en dag löpvila till förmån för ett core-pass. Långpasset avverkades istället igår. Bättre sent än aldrig.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Skitsnack. Vilket plagg trollar bort det-spelar-ingen-roll-vilket-håll-du-springer-åt-för-du-har-motvind-ändå-här-på-västkusten-vindarna…? Så löpningen flyttades in. In på gymmets löpband.

Ställde mig nyfiket på vågen innan passet och fann mig själv snart paniskt hyperventilerande. En lat helg hade inneburit tre kilo plus. Och för första gången låter det fullkomligt rimligt. Det är insidan som räknas. Ja, var fan sitter annars fettet?

Man hinner tänka lite under ett långpass på löpband. Och förkasta gamla sanningar. Alla vägar bär till Rom. Det är knappast att lova för mycket att påstå att denna väg skulle få förbannat svårt att ta mig till Rom.

Tolv dagar kvar igår till nästa tävling och jag vet inte riktigt på vilket sätt jag ska lägga upp formtoppningen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vilken kategori tillhör då gårdagens pass? Den som lever får se.

Jag ställde in bandet på 1% motlut och inledde i 5:10-tempo. Som vanligt var inledningen jobbigast. Mellan fyra och sex kilometer syntes det omöjligt att få ihop hela sträckan. Där orden tar slut tar nävarna vid. Så det var bara att hålla käften och slå sig fram. Efter milen kändes det hur bra som helst. Och lite tråkigt. Och långsamt. Så jag la in lite fartlek. Omväxling förnöjer. Den sextonde kilometern gick i 4:10-tempo och kändes riktigt bra.

När jag nått 18km var kroppen förbannat fräsch. Och jag kunde gott gjort några till. Men. Lagom är bäst. Det är viktigt att hushålla med energin. Och. Den som spar han har.

18 kilometer avverkades på knappt 90 minuter, strax under 5:00-tempo, och tillsammans med en halv kilometer uppvärmning och två kilometer nedjogg nådde jag nästan hela halvmara-distansen.

Känner mig väldigt revanschsugen inför halvmaran nästa helg. Det gick ju inget vidare i Stockholm. Dock har jag svårt att se hur jag ska lyckas sänka mitt personbästa från 1:33:18 till årsmålet sub90. Men… Ingenting är omöjligt.

andra bloggar om löpning, träning, göteborg, insidan, fetma, klyschor, språk

Mental kollaps efter tung period

Lätt att bli lite nöjd efter förra veckans bravader.

Tre tävlingar på sex dagar. En usel halvmara följdes upp av spontananmälan till två lopp med två bra insatser utan förberedelse som resultat. När jag kände för att avsluta säsongen efter halvmaran lyckades jag vinna nytt mod och fick blodad tand i de två följande insatserna.

Ingen rast, ingen ro. Redan dagen efter DM var jag igång med full fokus på Göteborg Halvmarathon 10 oktober.

Tio mil de senaste nio dagarna. Jag har aldrig tränat så här mycket och när jag la upp schemat efter DM trodde jag aldrig att jag skulle genomföra det. Men träningen har gått helt enligt planen förutom i onsdags när tidsbrist tvingade ett lugnt långpass att förvandlas till ett kortare fartpass.

Med tanke på att jag hade svårt ont i benens alla möjliga delar efter halvmaran och inför DM knappt kunde gå så har träningen gått förvånansvärt bra. Men sedan intervallpasset i tisdags har det varit tungt. Och igår på väg hem från gymmet infann sig någon slags mental kollaps. Jag kunde inte gå och dricka samtidigt. Och talet var inte helt hundra.

Idag har jag tvingat mig själv att vila. Förvisso helt enligt plan. Och helt ärligt. Benen är slut. Helt slut. Dessutom är jag mentalt trött. Det har varit väldigt många pass där jag tvingats uthärda smärta. Och för stunden är det sällan problem att stänga den ute. Men nu i efterhand är jag helt matt.

Imorgon hoppas jag att jag är tillräckligt kry för att göra ett lugnt men långt distanspass för att sedan vila måndag och sedan inrikta träningen på fart inför säsongens sista halvmara, tillika sista chansen att nå årets mål sub90.

andra bloggar om löpning, träning

Bandebut på lite för hög nivå

Det kändes lite galet att jäkta iväg till tävlingen i tisdags. Inte för att en mil i terräng är något märkvärdigt. Men att komma på det fyra timmar innan start och dessutom fortfarande duktigt stel och sliten efter halvmaran gjorde bara tanken smått dåraktig.

Veckan skulle visa sig bjuda på ännu en galen idé. Igår sprang jag ytterligare en tävling över den för mig nya distansen 10km.

Jag skickade en förfrågan för tre veckor sedan som aldrig besvarades så jag anade att jag som klubblös inte skulle få deltaga. Efter viss påtryckning från en kompis beslöt jag mig för att skicka ännu ett mail och så var jag plötsligt anmäld till DM på 10000 meter på bana.

Trots en nu löjligt sliten kropp började jag strax efter lunch igår förberedelserna till min tredje tävling på sex dagar. Min bandebut. Jag var väl medveten om vad jag givit mig in i. Jag visste att jag skulle komma sist. Förmodligen dessutom väldigt klart. Det var ju trots allt vältränade löpare jag gick upp mot.

Tävlingen delades upp i två heat där det första innehöll de snabbaste. Här imponerade Tröskelkungen som tvåa. Och framförallt Alexander Nilsson. Född 1995! 14 år. Femma på 34:00. Och han såg fan aldrig trött ut. En blivande stjärna månne?

Det hann bli rätt kyligt för oss i B-heatet som startade något försenat närmare halv åtta. De första varven var riktigt jobigga. Kroppen ville alls inte. Under varv fem till tio kändes det som om jag skulle få kasta in handduken. Jag lyckades dock hålla ihop, gjorde mitt eget lopp, struntade i att hålla ryggar och efter dussinet varv släppte farhågorna om att bryta. 5km passerades på 19:55 och jag ändrade målet sub40 till 41 och hittade ett behagligt tempo. Sista två varven orkade jag höja tempot en aning och noterade slutligen 40:50 på den då väldigt kvällsmörka Slottsskogsvallen.

Att Skatåsmilen skulle vara två minuter långsam skulle visa sig hyfsat korrekt även om jag förmodligen utan det tunga tävlandet skulle gå under 40 minuter.

Jag var som väntat sist i mål bland herrarna men sex löpare bröt så jag slutade 36:a av 42 startande.

I mål utspelade sig en skön liten dispyt. Jag har precis passerat mållinjen när min varvräknare påstår att jag har ett varv kvar. Jag protesterar naturligtvis. Hon står på sig. Och utan att lyssna hävdar hon på ett smått korkat sätt att hon har rätt och refererar till sitt protokoll och sticker surt iväg. När jag sedan får se protokollet har hon missat min fjärde passering. Märkligt att man efter tre 90-sekunders-passeringar inte reagerar när man sedan antecknar en treminutare.

Jag tar med mig erfarenheten av att det är minst lika viktigt att löparen håller koll på varvräknaren som att varvräknaren håller koll på löparen. Och så tar jag med mig ett nytt personligt rekord. Låt vara att jag aldrig sprungit milen på bana, men ändå… Ett pers är ett pers.

andra bloggar om löpning, tävling, dm, 10000m, slottsskogsvallen, alexander nilsson, varvräknare

Tigerjakt, tävling, terräng och trolig topptid

Med blodad tand och smått förbannad över mitt milt sagt mediokra resultat från lördagens halvmarathon gav jag mig igår iväg på ett högst oväntat äventyr.

Man är aldrig bättre än sin senaste tävling. Orden plågade mig och jag var tvungen att bli kvitt dem.

Fan. Kastade mig över laptopen ut på nätet och in i allehanda tävlingskalendrar. KM 10 km terräng, Skatås. Ringde kansliet för att kontrollera, fick bekräftat, kollade klockan, hm… fyra timmar till start, tappade upp badkaret, åt en sen lunch, panikdrack ett par liter vatten, tog ett hett uppmjukande bad, slängde ur mig ett blogginlägg för att glömma Stockholm, fixade frisyren, jag kom till en bro, jag kunde inte gå under den, jag var tvungen att gå över den, packade väskan och slängde mig på buss 18…

Aaaaaah… Äntligen. Mer galet panikslaget än avslutet på Mora Träsks Tigerjakt.

Solvikingarna, ni vet de där med det ytterst märkliga valet av klubbfärger, arrangerade klubbmästerskap i Skatås. Ett millopp i terräng. Ett lopp även öppet för icke medlemmar, dock medverkande utom tävlan.

Bland dryga 60-talet solvikingar och dussinet andra stod jag där på startlinjen. Fortfarande besvärad av ett otal ömmande kroppsdelar efter lördagens lopp. Badet fungerade säkert fint för Liverpools gamle elegant John Barnes. Men för mig var det knappast värt besväret.

Men kroppen skulle ändå visa sig svara förvånansvärt fint. Efter en tuff öppning och duktig strid mot trötthet och tunga ben tog jag mig i mål på 42:40 och placerade mig bakom 22 solvikingar och före 44.

Trist nog vet jag inte hur jag ska tolka tiden. På ett par bloggar har den omnämnts som Mördarmilen och i startfållan sa någon att den är två minuter långsam jämfört med en plan mil. Jag vet inte. Men helt klart är det några krävande backar. Möjligen skulle tiden kunna jämföras med närmare 40 minuter på bana.

Någon med andra teorier?

Hur som helst är jag klart nöjd och halvmaran är sedan länge glömt…

andra bloggar om löpning, tävling, tigerjakt, solvikingarna, skatås, skatåsmilen, john barnes, bad

Och så var det (bort)förklaringarna…

Jag lovade ju något slags världsrekord i bortförklaringar. Jag väljer att kort och gott kalla dem förklaringar nu när jag väl levererar dem.

Förberedelserna var långt ifrån optimala. Jag är dock väl medveten om att jag har mig själv att skylla.

Det som jag anade möjligen var ett virus och någon halsinfektion var nu i efterhand gissningsvis snarare ett gäng knutar och skevheter i kotor och leder som resulterar i att jag finner ett obehag i att svälja. Till en början svårt att skilja från en halsinfektion. Detta har drabbat mig ett par gånger och kan möjligen förklaras av en usel ergonomi vid skrivbordet. Detta symtom höll mig vilande en hel vecka innan loppet vilket kan vara en av anledningarna till misslyckandet.

En annan anledning är sömnbrist. US Open i tennis började två veckor innan loppet. Speltid från 1700 svensk tid fram till fem sex på morgonen med det mest sevärda så sent som möjligt. Dygnsrytmen kan lite försiktigt påstås ha varit fullkomligt rövknullad.

Sedan kan jag ha slarvat med kosten. Jag försökte mig på ett upplägg med högre fokus på protein och fett snarare än den vanliga kolhydratsuppladdningen. Detta kan ha inverkat. Men kanske inte alls ändå. Det är svårt att skylla på fel kost när så mycket annat var tveksamt.

Stockholm stressar mig. Det ska styras upp boende och möten med släkt, vänner och alla möjliga människor. Loppet blir på något sätt sekundärt. Inte alls som i Halmstad. Där känner jag inte en själ. Bor på hotell och kan ägna loppet fullt fokus.

Jag kände mig ganska likgiltig inför uppgiften. Möjligen som följd av träningsvilan inför och sömnbristen. Därför kan jag ha slarvat med allt möjligt. Och summan av alla misstag resulterade i en synnerligen medioker insats. Eller åtminstone i att jag tog slut alldeles för tidigt.

Bortförklaringar eller inte. Jag tar det med mig som minnesnoteringar. Små regler om beteenden att undvika i sina förberedelser.

andra bloggar om löpning, tävling, förberedelser, bortförklaringar, ergonomi, sömn

Ett jubileum att glömma

Min tionde halvmara blev sannerligen inget färgsprakande jubileumsfyrverkeri.

Det högst anonyma startskottet  fick iväg några löpare vilket lät andra, inklusive mig, förstå att loppet förmodligen startat. Jag tryckte igång klockan som jävlades och returnerade den blinkande texten Memory full. Jaha. Det är en sån dag. Smått panikslagen försökte jag bekanta mig med känslan att springa utan klocka. Snart skulle jag dock märka att den ändå startat någonstans i bakgrunden av blinkande felmeddelanden.

Första kilometern passerades på något snabba 4:10 men jag visste inte då hur väl den tiden stämde då jag var osäker på när klockan gått igång. Sedan missade jag alla kilometerskyltar fram till 5km där jag dock med hjälp av banklockan kunde bekräfta att min egen klocka stämde.

Trots att jag bara kort efter start drabbats av håll som sedan höll i sig fram till passeringen vid 5km hade jag tämligen obesvärat tagit mig dit i 4:16-tempo. Trots att känslan var relativt ok dit lurade klockan mig att känna mig sliten och jag slog av på takten rädd för den berömda väggen. Jag hade ju öppnat för hårt.

Planen var att gå ut i personbästatempot 4:25 första fem och sedan höja tempot en sekund per km in i mål. Istället för att anpassa planen slogs jag mentalt lam och dog bara två kilometer senare.

Vaderna värkte och snart även höfterna på ett sätt jag tidigare inte upplevt. Då infann sig den mentala boxningsmatchen mellan att bryta och att notera en dålig tid. Efter tolv ronder fann jag mod i bilden av Gunde Svan med bruten arm instoppad i nummerlappen som i någon slags mitella. Gunde bröt armen under en femmil men vägrade bryta och krigade sig i mål de avslutande två milen.

Milen avverkade jag i 4:21-tempo och fram till 14km där Kärleken stod med vätska lyckades jag ha ett par sekunder tillgodo på personbästat. Trots hennes berömvärda försök att underbart leende skrika mig full av ny energi lyckades jag inte förmå mig ta mig samman vilket lätt kan tydas ur tabellen. Sträckan 15-20 var 2:35 sämre än föregående femma.

I Halmstad regnade det. Ändå löpte jag varje meter med glädje. Nu i Stockholm var det aldrig roligt. Inte en enda sekund av loppet. Lite som känslan innan. Jag såg inte framemot det här loppet. Jag som älskar tävlingar.

Så här i efterhand är möjligen inte dryga 1:37 en katastrofal tid med tanke på hur obehagliga de sista 14 km var. Men ändå. Det känns jävligt illa.

Om jag som medioker motionär mår så här efter en halvtaskig insats… Hur mådde då Sanna Kallur när hon snubblade på häcken i OS…? Jag tror nog hon är stor nog att bita ihop och gå vidare, så varför i helvet skulle inte jag kunna det…

andra bloggar om löpning, tävling, stockholm halvmarathon, gunde svan, susanna kallur

Resultat Stockholm Halvmarathon 2009

Jag har uppenbarligen inte haft så bråttom ut på nätet efter målgången i lördagens halvmara.

Och ni har gissat helt rätt. Det gick fullkomligt åt helvete.

1:37:47 och placering 1340 av 5928 män.

4:29 från personbästat och nästan åtta minuter från den kanske lite overkliga målbilden sub90. Givetvis ett stort misslyckande. Åtminstone en stor besvikelse.

Efter 500 meter fick jag håll. 500 meter… Efter ganska exakt 5km släppte hållet och jag hade detta obehag till trots lyckats hålla sub90-tempo. Efter 7km ville jag bryta och efter 14km noterade jag ändå en mellantid fortfarande bättre än den från personbästaloppet. Sedan syntes jag kräla i mål likt Jörgen Brink i VM-stafetten i Val di Fiemme 2003. Sju kilometer förnedring.

Försöker samla mig för att lyckas presentera någon analys om eländet men det går inget vidare. De här raderna får räcka nu. Återkommer senare under dagen med något slags världsrekord i bortförklaringar.

andra bloggar om löpning, tävling, stockholm halvmarathon, jörgen brink

Till start

Lämnade Göteborg igår för att mellanlanda i Vagnhärad. Sjöng mig frisk och motiverad i bilen hit till gamla godingar av Magnus Lindberg.

Sjunga sig fri från halsont? Varför inte? Musik skapar glädje och glädje kan bota vilken sjukdom som helst.

Jag startar. Dock fortfarande med stort frågetecken för formen. Dessutom orolig för att jag besvarade ett lycka till med tack. Förbannat klantigt… Vidskepelse blir mitt fall…

Stockholm Halvmarathon Start 16.30 Startnummer 847

Om någon skulle vara intresserad av att följa min jakt mot nytt rekord kan man få mellantider via sms. Kostnad 30 kronor.

Skicka SHM 847 till 72700

Målet är givetvis att förbättra personbästat från Halmstad på 1:33:18. Men som påpekat. Jag har inga större förhoppningar om att lyckas.

andra bloggar om löpning, tävling, stockholm, halvmarathon, resultatservice

Att starta eller inte starta…

Det vore kanske på sin plats med lite uppsnack inför halvmaran på lördag. Sådant har åtminstone mönstret varit inför föregående tävlingar i år. Men… Jag vet inte. Har ingen bra känsla. Halsen spökar fortfarande. Det kan vara en av tre saker.

1. Det läskigt gälla skrik jag tyckte var på sin plats efter Zlatans förlösande mål mot Ungern. Jag kände hur det rev till direkt och fortfarande på söndagen hade rösten inte återhämtat sig. Och halsen ännu inte.

2. Min nacke och rygg som är helt felmonterade som åter har skapat följdfel på halsen. Sju eller åtta besök hos naprapaten korrigerade detta i våras.

3. Något virus.

En kombination av de två första är det troliga. Och därför kommer jag nog till start på lördag. Men jag känner mig inte helt frisk så jag vågar inte utesluta tredje alternativet.

Den med min löpning bekante vet att varje tävling är till för att slå rekord. Och när jag nu inte tagit ett enda löpsteg sedan i lördags vet jag inte om jag är förmögen nog att förverkliga ambitionen. Som följd av det ser jag inte minsta anledning att ställa upp.

Så här två dagar innan ett lopp börjar annars förväntningar och nervositet komma smygande och jag älskar det. Inte den här gången. Nu är det mest tomt… Förbannat tråkigt är det.

Halsont. Tomhet. Uppgivenhet.

andra bloggar om löpning, tävling, sjukdom, skada, halvmarathon, stockholm halvmarathon

Motivationshöjare med klös

Igår var det världspremiär. Det vore fel att kalla det succé. Så någon uppföljning lär dröja. Annars hade det lustigt nog varit läge för det idag. Eller. Faktiskt redan igår. Lustigt nog.

Vid ordertillfället löd leveranstiden 2-4 veckor. På orderbekräftelsen var det plötsligt 3-6 veckor. Men. Fem arbetsdagar efter lagd order var de här. Ännu ett par nya skor.

Mina Brooks som väl egentligen är ett par träningsskor må vara snygga. Men jag upplever dem förbannat klumpiga i intervaller på bana. Så jag började leta spikskor. Lögn att lyckas. Löplabbet hade två par skitdyra allroundskor. Och fula. Nej tack. I övrigt, inget. Göteborg är en liten skitstad i det här fallet. Kläder är de duktiga på, sportbutikerna. Sport är de inte så duktiga på. Hur blev det så?

Nätet har som vanligt lösningen på de flesta problem. Och likt de flesta lösningar nätet har att erbjuda var även denna förhållandevis gratis.

Kvoten för egna foton har som påpekats fyllts. Publicerar bilden från tillverkaren. Ännu ett par Brooks, levererade från Running Warehouse i USA…

Skoparken har fått förstärkning. Den observante noterar att skon inte alls är så svart. Nä. Men… Brooks var det enda tänkbara att köpa oprövat eftersom jag springer i såna och trivs i dem. Och då fanns bara en distanssko. Skon var jävligt billig. Det var någon slags super-sale. Och det är ändå någon slags succé. Allt jag bär löpandes är just svart, vitt och rött.

Om de sen går att springa i återstår att se. Jag har aldrig haft ett par spikskor och man känner sig löjligt nog lite som en friidrottare bara av att tassa omkring i dem här hemma. Och jag är jävligt sugen på att skruva i spikarna och sticka iväg och köra intervaller.

Men… Jag är fortfarande lite rosslig och får dröja med debuten i spikskor. Jag vilar mig till lördag och Stockholm Halvmarathon.

andra bloggar om löpning, löparskor, sport, sportaffär, löplabbet, brooks, göteborg, näthandel

Den där jävla Zlatan och så en världspremiär

På lördag är det Stockholm Halvmarathon. Jag tänkte göra ett sista formtoppande pass igår. Det blev inte av. Jag kände mig sjuk. Känner mig fortfarande lite sjuk. Det är halsen. Men det behöver inte vara något virus. Det kan lika gärna vara den där jävla Zlatans fel. Vänta med att göra ett så förbannat viktigt mål till några sekunder efter att matchen egentligen borde ha varit slut. Varför? Jag skrek. Jag skrek ett lättnadens skrik. Och jag skrek sönder lite av stämbanden.

Och om man skriker sönder lite av stämbanden. Så att man bär ett öppet sår. Borde man inte då ha lättare att fånga något slags virus? Jävla Zlatan.

Jag har tappat lite av motivationen. Så tänkte jag inleda. Men att påstå det vore lögn. Något har jag tappat. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag behöver ingen längre betänketid för att utesluta motivationen. Det är planeringen som strular. Och funderingar kring balansen mellan träning och vila. Jag är plötsligt väldigt osäker.

Min träning kan den senaste tiden delas in i tre pass. Stenhårda intervaller, lugna 5km, vila. Så har det snurrat i ett par veckor nu. Och helt ärligt känns det som om jag vilat lite för mycket. Jag får lite dåligt samvete. Så vi glömmer träningen kort.

Istället ska jag bjuda på en världspremiär.

Trots nästan två och ett halvt års bloggande och drygt 1500 inlägg har jag aldrig publicerat ett eget foto. Än mindre, om det nu funnes något mindre sällan än aldrig, har jag publicerat något som skulle kunna misstas för något slags modebloggande. Men… Äh, jag orkar inte förklara bloggtiteln igen.

I veckan som gick fick de nya löparskorna debutera. Jag har sett några få skoparker presenteras på diverse löparbloggar. Min skopark är löjligt mer lätträknad. Och möjligen aningen mindre festligt färgglad… (Håll i er nu – världspermiär – fanfar…)

Från vänster. Adidas Supernova Control 9, köpta januari 2007, pensionerade februari 2009. Brooks Adrenaline GTS 8, köpta januari 2009, pensioneras väldigt snart. Brooks Adrenaline GTS 9, köpta september 2009.

Svarta. Såklart. För att passa vilket övrigt enskilt plagg som helst. Skit i passform och dämpning. Huvudsaken är att de är snygga. Fåfänga före funktion… Jag tvingas inkludera pensionerade par för att ens kunna kalla det skopark. Så, så mycket skopark är det kanske inte tal om. Men ändå.

andra bloggar om fotboll, zlatan, stämband, virus, balans, träning, löpning, löparskor

Rekordslakt men Bolt bara tvåa

Usain Bolt var vad det verkade helt oslagbar. Asafa Powell må vara en fantastisk sprinter men i jämförelse med sin landsman har han nu länge varit knappt luft värd.

Men plötsligt från ingenstans händer det.

Det är norsk tv som anordnat ännu ett supermöte och lagt ut en omröstning på nätet om vem av dessa jamaicanska sprinters som är snyggast. Powell ska ha avgått med segern med 57% av rösterna. Allt enligt Eurosport News.

Apropå sprinters. Gårdagskvällen ägnade jag åt att vänta ut det horisontellt fallande (är det ens möjligt?) regnet. Till slut gav jag upp och tvingade mig ut och gjorde fem snabba kilometer i förblindande regn. Dagens rekordförsök skulle däremot göras i vad som måste kallas sprinteroptimalt väder. Någon slags sommarvärme hade återvänt.

Om nu 1000 meter är en sprintersträcka kan ju diskuteras men för en halvmarathonlöpare måste det klassas som åtminstone någonstans i närheten av det. För tre veckor sedan sprang jag min första maxade tusing. 3.25.8 noterade jag då. Slottskogsvallen igen. Nu skulle jag under 3.20 var det tänkt. Med Triatleten som sparring lyckades jag slakta den tidigare noteringen och nå 3.15.7. Nöjd? Givetvis. Men nästa gång är siktet ställt på 3.10.

Efter 3 km uppvärmning, en maxad tusing och 800 meter gå-vila var det dags för lite träning. 8×800. Alla inom ramen av 2.56-3.02 (3.40-3.48/km). Nöjd? Mycket.

Annars är jag nog mest nöjd med att kunna nämna mig själv i samma inlägg som the amazing Bolt.

andra bloggar om sport, friidrott, löpning, rekordslakt, usain bolt, asafa powell, sprinters, regn

Skadad? Vem?

Det är fan inte lätt att hänga med i svängarna.

Till och med skadorna har svårt att hänga med. Efter lunch trotsade jag smärtan och gav mig iväg för att köra lite intervaller. Åtta tusingar i 4.00-tempo med en minuts vila skulle visa sig lite för kaxigt idag så jag slog av lite grann efter fyra och gjorde de avslutande fyra i 4.20-tempo.

Nu känner jag ingenting i benhinnorna… Som jag konstaterade tidigare idag. Vila är farligt. Skadorna hinner ikapp dig. Ut och spring ifrån dem.

andra bloggar om löpning, skada

Att vila – en skaderisk

Jag avlämnade lite smått motvilligt någon slags träningsrapport i tisdags. Sedan dess har det inte gått något vidare. Helt ärligt har det gått åt helvete.

Från att ha besuttit en mycket god känsla i tisdags känns det nu mest olustigt. Olustigt med en tvist av förvåning.

Tidsplaneringen fick underkänt i tisdags och jag hann inte med mer än tjugo minuter lätt jogg som uppvärmning till ett corepass. I onsdags vägde benen varsitt tåg och jag trodde jag var klok när jag avstod träning helt och hålet. Igår genomförde jag sedan tidernas kanske kortaste löppass.

Under dagen tilltog det och fram mot kvällen var det nära på obehagligt. Det är vänsterbenet som spökar igen. Benhinnan den här gången. Omöjligen som följd av träning. Det kan jag påstå eftersom jag vilat ett par dagar. Men kan just vilan vara orsaken? Vad ska det annars vara?

Hur som helst. Jag svidade om och snörade skorna och tog mig de två trapporna ner och ut genom porten. Jag hann kanske tio meter innan jag upptäckte att jag inte hade klockan på mig. Jag återvände och på vägen upp för att hämta klockan lät jag benhinnan sätta stopp för passet. Det kändes inte rätt. Och idag känns det värre.

Jag trodde jag var klok när jag avstod träningen när benen var slut. Idag är jag inte lika säker att vila är bra för kroppen. Jag har tränat bort värken i knät och nu efter ett par dagar vila kommer nästa skada. Att vila är farligt.

andra bloggar om löpning, träning, vila, skada, benhinna

Tröskelpass hos tandläkaren

Jag löptränar. Tror jag. Trodde jag. Mer fundersam nu. Kanske är det så att jag bara springer. Det är kanske inte så illa det. Det blir ju några mil i veckan. Men så mycket träning är det kanske inte.

Läser lite bloggar och terminologin är inte alltid helt bekant. De springer kortdistans, långdistans, snabbdistans, intervaller av alla möjliga slag och tröskelpass och hur mycket roliga och obegripliga namn som helst. Det verkar inte spela någon roll hur pass snabbt eller brant eller långt man springer. Bara man har ett namn på det. Så, jag är kanske ingen löpare. Världens enklaste sport är kanske inte så enkel. Jag springer kanske mest bara omkring.

Jag har använt någon term nångång. Jag ville ju va en i gänget. Jag tror jag använde den korrekt. Men jag blundade och valde någon term på måfå. Så. Helt säker kan jag inte va.

Men det är klart. Jag vill ju också kunna kalla mig löpare. Så idag har jag kört ett sånt tröskelpass. Men det ska erkännas. Jag kände mig lite som Karate Kid. Han som vill träna karate men fick vaxa bilar.

Där låg jag hos tandläkaren. Två hål skulle lagas.

Bedövning?

Nej fan. Jag ska köra ett sånt där tröskelpass…

…förklarade jag och log, säkert sådär fånigt som en nykär, samtidigt som jag drömmande kunde se bilder på hur lagerkransen lades på min hjässa efter segern i något prestigefyllt marathon. Jag kände mig som en löpare. På riktigt. Eller… Ja. Åtminstone som Karate Kid. Wax on. Wax off. Fan va ont det gör. Funkar verkligen det här…?

Att laga hål, inte ett utan två, väldigt långt bak i käften utan bedövning kräver sin ansträngning. Och nog kan jag väl skryta med en något högre smärttröskel nu.

Fler tips på tröskelpass mottages tacksamt. De är inte särskilt roliga. Men de heter ju nåt…

andra bloggar om löpning, träning, löpare, tröskelpass, karate kid, tandläkare, bedövning, smärttröskel

Siffror utan liv gör sig inget besvär

Jag noterar att jag inte redovisat några träningspass de senaste dagarna. Jag har helt enkelt inte haft tid. Jag har tränat så mycket.

Nåväl. Jag har förvisso tränat mycket, om än bara i förhållande till hur mycket jag brukar träna, men jag finner det inte intressant att redogöra för varje litet pass. Ett träningspass med en massa tider utan annan reflektion eller fundering låter sig bäst förbli just siffror på ett excelblad. En massa siffror gör ingen blogg.

På samma sätt som, vilket Snabba Fötter påpekar, en blogg bara väldigt tvivelaktigt kan kallas träningsblogg bara för att ett inlägg i sann Dagens-Outfit-anda råkar innehålla ett par tights och ett svettband.

Men för att inte bli föremål för ännu en utskällning förekommer jag mannen med piskan och redogör lite halvt inspirerat för den senast passerade tiden. Efter halvmaran förra lördagen vilade jag två dagar följt av tre dagars identiska pass. 11 km strax under 5.00-tempo. Kanske väl enformigt men jag kunde inte springa långsammare och längre för knät, kanske som bekant nu, protesterar vid lägre tempo. Och snabbare orkade jag helt enkelt inte. Dag 4 tillägnades löpbandet och åtta tusingar i 4.25-tempo med 2% motlut. Dag 5 vila och dag 6 återigen åtta tusingar på löpband, nu i 4.15-tempo.  Dag 7 måste således vara gårdagen. 5 km i 4.10-tempo. Sammanfattningsvis drygt sex mil med upp-och-nedjogg på sju dagar. Jo, det är nog mer än vanligt.

Nöjd bror?  Och hur går träningen inför Vasaloppet? Svårvallat utan snö? Rullskidor bror, rullskidor.

Känslan är god men styltorna är duktigt slitna nu. Jag ska försöka ignorera det senare och trycka på denna och hela nästa vecka för att sedan vila en vecka fram till Stockholm Halvmarathon. Mot nya rekord…

andra bloggar om löpning, träning, träningsblogg, dagens outfit

Rosenblom snabb utan norsk gas

Det kanske inte har framgått med önskvärd tydlighet. Det var en massa snack på förhand och i efterhand inte minsta uppföljning. Rekordet i Halmstad noterades utan norsk gas.

Den som är bekant med travsporten känner till uttrycket norsk gas. Ett huvudlag med skygglappar som slås på genom att dra upp skygglapparna för ögonen vilket gör att hästen bara ser rakt fram vilket i sin tur får hästen att anstränga sig mer.

Min norska gas är av annan natur och än så länge oförbrukad. Det har väl ärligt talat mest varit en snackis. En desperat följetång i jakten på nytt rekord på halvmaran. Det handlar naturligtvis om rakade ben…

I bedrövelsen över upprepade misslyckanden att slå personbästat på halvmaran sökte jag nya vägar att lyckas. Jag lyckades snubbla över något slags godkännande av rockkungen Jerry Williams men alla var inte lika nöjda. Jag önskar jag kunde skylla på att jag helt enkelt inte hann men ärligt talat var det nog besvikelsen i Kärlekens ansikte när jag presenterade idén som fällde avgörande.

Med orakade ben, eller ännu nedfällda skygglappar – vilket ni vill, slog jag ändå personbästat. Jag behåller min norska gas i backfickan. Eller skjortärmen. Eller var helst den bäst bevaras.

Det är dock en liten detalj jag kan behöva utveckla. I travet drar man i ett snöre in på upploppet för att aktivera norska gasen och hästen skall lägga i en extra växel. Om jag med någon kilometer kvar på en halvmara skulle behöva lite extra gas känns det möjligen lite mer omständigt att ställa sig och raka benen…

andra bloggar om löpning, trav, norsk gas, skygglappar, rakning, grooming, rakade ben

Sista kilometern snabbast

Jag utlovade någon slags längre avhandling från tävlingen i lördags.

Nytt personbästa. 1.33.18 och placering 113 av 510 eller 118 av 636 om man i jämställdhetstider skall inkludera tjejerna i resultatet.

Skadorna som oroade… Vänster knä har spökat en tid. Jag trodde aldrig det skulle besvära mig. Redan efter tre, fyra kilometer började jag känna av det. Men det vore fel att påstå att det påverkade resulatet negativt. Låret som jag var uppriktigt orolig för och som jag trodde till och med kunde sätta stopp för start besvärade mig inget alls.

Märkligt nog kände jag mig riktigt stark under hela loppet. Hela tiden kände jag att jag hade en extra växel att lägga i. Att jämföra med i Motala då jag enligt Kärleken såg i det närmaste död ut efter sju kilometer.

Först efter 17 km började det kännas i benen. Ändå kunde jag strax efter det lägga i den där extra växeln och höja tempot och när en kilometer återstod infann sig den där underbara känslan när jag tryckte på än mer och benen svarade.

I Motala föll jag offer för en korkad öppning. 4.02 följt av 4.12 och avslutade sista 2,1km i 4.56-tempo. En i jämförelse blygsam men klok öppning i Halmstad la grunden till rekordet. 4.19 följt av 4.27. Sluttiden 1.33.18 ger ett snitt på 4.25/km och som ett tecken på gott disponerat lopp gick alla tre sista km under snittiden och den sista km var loppets absolut snabbaste, 4.10.

Och i mål var jag faktiskt inte helt tom vilket vittnar om att jag borde ha kunnat inleda den snabba avslutningen tidigare. Men. Va fan. Det blev ju ändå personbästa.

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, prinsens minne

Äntligen

402 Rickard Rosenblom går i mål med väldigt lätta steg.

Speakern levererade en korrekt analys.

Äntligen. Det var som om Gert Fylking stod i målfållan, tog emot mig i sin famn och skrek ut sitt karaktäristiska ÄNTLIGEN! Men i verkligheten var det Kärleken som stod och gratulerade och utan tvivel föredrar jag hennes segerkyssar.

Aldrig har jag känt mig så kantig och stel på start och sedan så fantastiskt stark under loppet.

1.33.18 lyder den officiella tiden och mitt nya personliga rekord på distansen. En putsning med 1 minut och 27 sekunder. (Resultat Prinsens Minne)

Trots regn, om än milt, under hela loppet och en riktigt jävlig motvind under stora delar av sträckan. Trots att endast hälften av banan gick på asfalt och kanske så mycket som en halv kilometer på väldigt mjuk och tung sand.

Tiden var förvisso 1.33.12 från startlinje till mållinje. Om man har två mattor att läsa av chipen. Varför lägger man en någonstans halvvägs i stället för på startlinjen?

Jag återkommer imorgon med en längre avhandling om dagens lopp. Nu ska jag och Kärleken försöka hitta på något mysigt i regniga Halmstad.

Min gordiska knut är löst.

Det tidigare inlägget till trots. Fan va jag älskar Halmstad.

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, prinsens minne, halmstad, gert fylking

Alltid rekord eller bara ursäkter…?

Man kan ju se lite olika på det där med personbästa. Jag har ju i var och varannat inlägg på sistone gråtit över mina misslyckanden.

Tre missar i rad. Men om man ser på varje tävling som en egen sträcka blir det annorlunda. Och naturligtvis borde man göra så. Tiden från ett backigt lopp ska såklart inte jämföras med ett plant. Or am I just making up excuses…?

Vid tre tillfällen har jag sprungit ett lopp för andra gången. Och vid samtliga tillfällen har jag krossat noteringen från debuten. Bara nästan sju minuter är den sämsta putsningen. Det skulle väl vara smått ok om jag kapade personbästat i dag med nästan sju minuter… Jag är nöjd om det slutar vid sju sekunder.

Det regnade i natt i Halmstad. Nu är det uppehåll. Men det är kallt. Och regnet skall återkomma. Till start om två timmar.

Resultat hittar du senare här… Prinsens Minne

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, halmstad, prinsens minne

Osynlig där inga sportaffärer finns

Framme i Halmstad.

Nummerlappen hämtad. Incheckad på hotellet. Varit på geléjakt. Köpt sprit. Bjudbuffé på hotellet. Blogg. Massage. Sova.

Däremellan. Vatten. Ny skada.

I Halmstad är jag osynlig. Stod i kön för att hämta ut nummerlappen. När det var min tur betjänade flickebarnet mannen efter. Jag fick närapå slå mig in och hämta nummerlappen själv… Anekdot. Mitt startnummer och rumsnummer är nästan samma. 402 och 407. Kanske kan Walter Sparrow, Jim Carreys figur i The number 23, koka ihop någon konspirationsteori kring det.

Sådan där energigelé som man kan bära med sig i fickan på ett lopp. Sådan letade jag efter i Halmstad. Snart förbyttes letandet i någon slags skallgång. Till sist blev det en hysterisk jakt. De så kallade sportaffärerna i Halmstad är fullkomligt värdelösa. Team Sportia, Stadium, Jeppson. Jag såg ett pingisrack. Sedan kläder, skor, skor och kläder. Endast skor och kläder. När jag frågade efter Vitargo, Maxim och Enervit fick jag samma svar som när jag senare frågade kullerstenen på Stora Torg samma sak.

Ett gym jag inte minns vid namn var förvisso en chansning jag inte satte stort hopp till. Men där kunde en vänlig själ upplysa mig om en cykelhandlares existens. Vilt skyndandes hann jag smita in innan stängning. En cykelhandlare kan man lita på.

Sprit var kanske att ta i. Rött vin att dränka sorgen i på hotellrummet efter att ytterligare en gång missat att slå personbästat.

Pastabuffén det skulle bjudas på loppet till ära innehöll naturligt inte minsta pastaflinga. Toppen.

Något i låret är inte som det ska. Knät har jag aldrig oroat mig för. Jag vet att det kommer göra ont. Jag vet att det ändå inte kan stoppa mig. Det här med låret oroar mig.

Väderprognosföljetongen… Hyfsat väder blev skitväder. Som blev rekordväder. Regn först klockan två på lördagen skulle sedan bli regn fram till tio och sedan efter ett. Suverän timing. Det gick åt helvete. Nu lyder prognosen regn från åtta till fyra och fjorton grader… Fan.

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, energigel, jim carrey, konspirationsteori, sportaffär, team sportia, stadium, jeppson, vitargo, enervit, maxim, cykelhandlare, pasta, skada, väder, väderprognos

Jerry Williams lämnar klartecken

Jag vet inte varför det hände igår. När de släppte listan på sommarpratarna kryssade jag för några intressanta namn. Samma sak varje år. Jag missade varenda jäkel jag kryssade. Samma sak varje år.

Plötsligt kom jag att tänka på det igår. Jag försöker minnas varför. Utan att lyckas. Fan. Jerka skulle ju snacka. Rock-kungarnas rock-kung. Oändligt underbara Jerry Williams. Han är inte längre än att han måste hoppa högt för att lyckas bita mig i knät. Men ändå. Han är stoooooor.

Jag letade fram och tryckte igång programmet med Jerry Williams. Och att jag lyckades slå på en sommarpratarsession just nu skulle visa sig vara underbar timing. Att Jerry skulle skänka mig vägledning i frågan jag funderat lite kring kommer minst sagt oväntat.

Som alla andra cykeljunisar så körde jag med rakade ben å… Snacket gick att det var bra att ha rakade ben om man slog på roten och fick skrapsår. Men, asså jag tror det var mest för att alla tyckte det såg ball ut och för att proffsen körde med rakade ben. Asså, jag var ju hundra på att jag skulle rejsa som A-klassare.

Cykel eller löpning. Skit samma. Kunde Jerka komma undan med det. Nog fan kan jag. Rock ´n´roll.

andra bloggar om löpning, grooming, rakning, sommar i p1, sommarpratare, jerry williams, jerka, rock´n´roll

Prinsens Minne i rekordväder

Det verkar som om vi slipper regnet på lördag. Vi som åker till Halmstad och springer halvmaran. Förmodligen även de som redan befinner sig i Halmstad.

Jag har följt prognoserna under några dagar nu och de senaste dagarna har det sett mest eländigt ut. Nu när det börjar närma sig finns en detaljerad prognos tillgänglig.

När starten går klockan elva är det halvsoligt eller växlande molnigt eller vad det kan kallas. Regnet ska tillta först klockan två. Underbart.

Ursäkterna vid missat personbästa raderas så sakteliga ut. En efter en…

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, väder, väderprognos

Med rakade ben och ny tatuering

Det personliga rekordet på halva marathondistansen står fast. Trots tre försök i år har jag inte lyckats sänka det.

Kungsbackaloppet – 21 sekunder sämre än rekordet.
Göteborgsvarvet – 66 sekunder
Baltzarloppet – 49 sekunder

Efter drygt 90 minuters löpning är marginalen skrattretande. Åtminstone när det hänt tre gånger. Det är snart inte ens i närheten av roligt längre. Hur kan det vara möjligt att trots ökad träningsdos överhuvudtaget inte utvecklas? Nytt försök på lördag i Halmstad. Ny miss och jag kommer att behöva psykologhjälp.

Jag tror ändå att jag möjligen sitter med lösningen. Jag beger mig till tatueraren och ber att få 1.34.45 inristat med bläck över bröstet. Det finns inte en chans i världen att lagen om alltings jävlighet inte skulle utnyttja den situation…

Rekordet skulle slås per automatik och därmed tillintetgöra värdet av tatueringen.

Om jag nu skulle fega ur… Hur mycket tid tjänar man på att raka benen?

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, halvmarathon, utveckling, psykologhjälp, tatuering, murphy´s law, lagen om alltings jävlighet, grooming, rakning, feghet

Prinsens Minne i skitväder

Igår avverkades en lätt runda med ett antal stegringslopp i något slags formtoppningssyfte inför halvmaran på lördag. På förmiddagen blev det ett liknande pass. Och nu är det bara vila fram till start.

Knät, som tidigare orsakat besvär, påminde om sin existens igår och än mer idag. Jag orkar inte lägga någon större vikt vid det nu. Det har ju kommit och gått och främst varit besvärande vid låga farter. Det bör inte vara något problem på lördag.

Nu är det inte mycket att göra fram till start. Förutom att möjligen studera och oroa sig för väderprognoser. Det har jag redan gjort några dagar. Och slitits mellan hopp och förtvivlan. Det såg bättre ut tidigare än vad det gör nu.

I måndags löd prognosen perfekt löpväder 19 grader och moln. Ingen nederbörd. Ingen sol. Rekordväder. Idag ser det sämre ut. Regn och löjliga femton grader.

Blir det riktigt jävligt ställer jag förmodligen in. Själva tävlandet är inte det huvudsakliga. Rekordjakten är det intressanta. Och med skitväder blir det knappast rekord.

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, halvmarathon, väder, väderprognos