Friskt vågat – allt förlorat

Säsongspremiären avklarad.

Med tanke på hur sliten jag kände mig under en längre tid innan loppet så var kanske målet aningen högt ställt. Med tanke på hur sliten jag kände mig under en längre tid innan loppet så gjorde jag kanske ändå en hyfsad insats.

Plats 66 av 182 låter väl ok, däremot missade jag personbästat med retliga 21 sekunder.

Positivt dock att jag hade farten i kroppen men att jag själv omöjliggjorde en rekordsänkning i och med en alldeles för hård öppning. Personbästa ligger på 4.30/km och siktet låg på runt 4.25 med aningen lägre öppningsfart. Nu vet jag inte riktigt vad som hände för jag öppnade med 4.03 följt av 4.15 och 4.15 och efter det var jag bra trött redan då. Resten av resan var mest en sluggerfight för överlevnad. Milen passerades på 43.30 (4.21/km) och jag hade fortfarande stora förhoppningar om personbästa. Ett tempo på 4.37 in i mål hade räckt.

Den höga utgångsfarten och värmen tog dock ut sin rätt. Vid vändpunkten i Lindome och hem till Kungsbacka besvärades vi även av en kraftig motvind och trots att jag slet och tyckte mig hålla en hyfsat hög fart låg kilometertiderna på runt 4.45.

Nu väntar ett par dagars vila och sedan tio dagars stenhårdträning med sikte på Göteborgsvarvet 16 maj.

Nu fortsätter jag att gräma mig över min idiotiska öppning.

Vem fan sa Friskt vågat – hälften vunnet…?

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet

De skrattade åt mig

Jag kunde inte se det. Men något i hennes röst lät avslöja ett högst hånfullt leende.

Jag såg hans leende. Lika hånfullt. Så brett att hans mungipor närapå möttes i nacken.

Nu tvivlar jag själv.

Hennes leende. Hans leende. Deras reaktion efter att ha tagit del av min målsättning i år. Att sänka mitt personbästa på halvmaran från 1.34,45 till under 1.27,30.

Hon, min naprapat. Han, någon gammal triatlet på gymmet. Båda lika övertygade om att jag kommer misslyckas. Det är ett jävligt högt ställd mål. En sänkning med drygt sju minuter. Mer än 20 sekunder per kilometer.

Jag får ju aldrig vara frisk tillräckligt länge. Så det är klart att jag själv börjat tvivla.

Deras övertygelse – min tändvätska. Fan va skönt om jag kunde lyckas. Idag börjar jakten. Kungsbackaloppet. Förra året plats 106 av 176 på 1.44,12. Enligt uppgift skall 300 starta idag. Ur form som jag är vet jag inte riktigt vad som är realistiskt men jag sätter målet som om allt var som det ska. Dagens mål: topp 100, och personbästa. Årsmålet har jag nog störst chans att nå i Halmstad i Augusti.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet

Skador, sjukdom, snyft samt säsongspremiär

När nu ändå löpningen berörts. Dags att gnälla lite…

I vanlig ordning har sjukdom och skador jävlats med mig. Jag önskar jag kunde påstå att jag inte längre är lika bitter. Det kan jag inte. Däremot inser jag att det omöjligen kan vara oavbruten otur.

Gubben är gammal. Helt enkelt.

Sommaren 2006 fick jag för mig att jag skulle börja med löpning. Mest för att hålla formen när fotboll inte längre var roligt. Tävlingarna skulle bli en naturlig motivationsfaktor.

På hösten sprang jag mitt första halvmarathon och sedan tränade jag stenhårt i ett halvår. Då kom första käftsmällen. Kortfattat enligt läkare en åkomma på hjärtat som visade sig vara något en naprapat kunde justera på några få minuter. Sex månaders dödsångest och förlorad träningstid. Jag fick grönt för träning en månad innan Stockholm Halvmarathon och tvingades forcera träningen så pass att jag blev sjuk efter loppet.

Sjukdomarna avlöste varandra när jag senare under hösten började jobba på förskola. I början av 2008 när jag äntligen kom igång med träning drabbades jag av löparknä och så var jag borta ett par månader igen. Senare på våren sprang jag Kungsbackaloppet och Göteborgsvarvet otränad var efter jag kunde förbereda mig en del inför Prinsens minne i Halmstad. Nertränad och åter till förskolan efter semester var det nya sjukdomar och fram till årsskiftet var det ständig halsfluss och tre penicillinkurer.

Toppen. Verkligen.

Som grädde på moset har jag behandlats av naprapat för ett par tusen för någon gamnacke som har täppt till luftvägarna. I mitten av februari kom träningen igång igen och i vanlig ordning existerar inget skynda långsamt.

Så nu sitter jag förbannat sliten och inte alls så laddad och försöker hitta något positivt att ta med mig till årets första lopp, ett halv marathon under namnet Kungsbackaloppet med start om knappt tretton timmar.

Gnäll. Gnäll. Gnäll. Jag vet. Men också sant.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet, skador, sjukdom, penicillin, naprapat, hjärtproblem, träning, förskola, gamnacke, gnäll, bortförklaringar

Starkt tecken på usel form

Tre dagar kvar till Kungsbackaloppet. Mitt sjunde halvmarathon. Årets första. Ytterligare tre är inplanerade.

Igår gjorde jag mitt sista pass innan loppet. Någon slags kolhydratladdning inleddes med en halvtaskigt planerad glykogentömning.

Jag har känt mig lite övertränad den senaste veckan. Jag har tränat för mycket utan att vila och kroppen är stum och trött och svarar inte på order. Så gårdagens pass skulle svara på funderingar om formen. Den skulle visa sig vara allt annat än önskat.

Efter en dryg timme på väg hem löpandes genom ett bostadsområde kliver en skolflicka ut framför mig…

Vill du köpa majblomma?

Promenadvarning?

Plötsligt ser jag inte alls framemot säsongspremiären…

Andra bloggar om löpning, kungsbackaloppet, halvmarathon, majblomma

Så här i efterhand…

Innan loppet surrade någon tanke i huvudet om att sikta på att ta sig i mål. Det var tänkt som ett träningspass inför Göteborgsvarvet.

Utan förberedelser förutom en väl genomtänkt frukost och med ett knä som förmodligen bara ska vila sig friskt kändes det som en sund inställning.

Trots att jag är dåligt tränad tvivlade jag aldrig på att jag skulle orka ett halvmarathon. 21 kilometer är ändå inte mördande långt. Men med ett trasigt knä borde det ändå kunna vara tillräckligt långt för att kunna ställa till problem. Och att mitt knä skulle hålla kunde jag bara hoppas på. Utifrån det var jag inte helt säker på att jag ens skulle ta mig i mål.

Men att vila sig fri från en skada finns inte. Antingen opererar man och börjar rehabilitera eller så kör man. Och är det tävling så är det. Står man på startlinjen så gör man det inte för att komma i mål. Möjligen i ett ultralopp över 75 kilometer men inte i ett halvmarathon. Man står där för att göra det så jävla bra som möjligt.

Jag tog mig i mål. Märkbart besviken. Men efter att ha värderat alla variabler snart två dygn efter målgång måste jag ändå känna mig hyfsat nöjd.

Men målet att göra Göteborgsvarvet under 90 minuter känns avlägset…

Andra bloggar om löpning, skador, halvmarathon, kungsbackaloppet, göteborgsvarvet

Kungsbackaloppet

Jag sprang som på sprutor. Fast med liniment.

En tydlig överdosering av ett redan starkt liniment fick avleda smärtan från inuti knät med att bränna huden omkring det. Förmodligen inte helt klokt. Men det funkade rätt hyfsat.

Även om jag borde nöjt mig med att ta mig i mål på en hygglig tid hade jag snart efter att startskottet avlossats andra avsikter. Jag inledde i ett tempo som skulle ta mig under min tidigare bästa tid, 1.35.30. Det höll jag i drygt sex kilometer. Jag försökte hålla i så gott som möjligt i ytterligare tre kilometer innan energin verkade ta slut och jag drabbades av kräkreflexer. Jag lyckades döda dem och mildra ett begynnande håll.

Loppet gick från Kungsmässan i Kungsbacka och längs gamla E6an till Lindomme och samma väg tillbaka. Att springa bland avgaser var allt utom behagligt och måste ha påverkat resultatet. Tillika värmen som jag inte planerat klädsel för.

Efter vändningen i Lindomme och in i mål tappade jag säkert trettio placeringar och sista halvmilen in i mål var enbart en fråga om överlevnad. Jag minns inte vad jag klockade de sista kilometerna men de gick läskigt långsamt och efter att jag passerat mållinjen svartnade det.

1.44.12 och plats 106 av 177 startande (resultat). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Andra bloggar om löpning, kungsbackaloppet, halvmarathon

Varken eller och både och…

Så… Bar det eller brast det?

Lite av varken eller samtidigt som både och hur nu det är möjligt…

Det bar – jag tog mig i mål.
Det bar inte – tiden blev kanske inget vidare.
Det brast inte – knät orsakade inga större besvär.
Det brast – knät gör förbannat ont idag…

Det får bära eller brista…

Med anledningen av det stundande loppet jag skrev om igår…

Det får mig att tänka på en tv-reklam som gick för flera år sedan. Kan hända att det var från något försäkringsbolag. Möjligen något Roy Anderssonskt för Trygg Hansa. Men jag tar inte gift på det.

Ett äldre par är på väg med husvagn under en bro eller viadukt med någon maxhöjd. Tanten påpekar att de inte klarar maxhöjden. Gubben svarar mäkta irriterad att det får bära eller brista.

Så har det varit här hemma under veckan. Kärleken har tveksamt funderat över om det verkligen är så sunt att ge sig på ett halvmarathon med trasigt knä. Jag har svarat precis som gubben i reklamen.

Det får bära eller brista!

Jag tycker det är bättre att knät helt och hållet går sönder så man tvingas operera istället för att gå och vänta på att det kanske blir bra någon vacker dag om hundra år.

Så nu går färden mot Kungsbacka och 21 kilometer vild behandling av knät.

Det får bära eller brista!

Kanske inte min bästa idé…

Min satsning mot att ett en gång göra ett riktigt bra halvmaraton går inget vidare.

Mitt första lopp, Stockholm Halvmaraton 2006, gav mig mersmak. Kanske främst för att ett möjligen tvivelaktigt upplägg kostmässigt gav mig ett närmare krampaktigt håll efter sju kilometer och jag fick nöja mig med 1.42.47 i mål.

Efter det gjorde jag en satsning för att komma under 90 minuter i samma lopp året därpå. Det gick åt helvete. Tidigt i mars diagnostiserades fel på mitt hjärta och jag gick med mer eller mindre dödsångest i närmare fem månader. Förbannat olustigt helt i onödan. Det var inget annat än kotor och skit som låg fel och som en kiropraktor fixade på några minuter. Träningen tog vid men fem månader hade gått förlorat. Det blev fyra veckor hård träning som avslutades med en veckas förkylning. Ändå lyckades jag göra 1.35.30, sju minuter bättre än året innan.

I år har siktet i första hand varit inställt på Göteborgsvarvet, 17 maj. Ett halvårs vikarierande i barnomsorgen har dock satt sina spår… Jag har varit mest förkyld hela tiden och träningspassen har varit väldigt få och alldeles för korta. När jag för närmare två månader sedan skulle ta tag i det på riktigt gick vänster knä sönder. Jag vet inte vad det är som är fel men ont gör det.

Så uppladdningen till Göteborgsvarvet har även det varit uselt. Några få pass över 5 km har det blivit de två senaste veckorna. Bara 5 km för att inte överanstränga knät. Innan det hann jag nog bara springa milen vid ett tillfälle i år.

Med det i åtanke ter sig idén jag fick tidigare i veckan helt urbota korkad. För att kompensera bristen av träning fick jag för mig att springa Kungsbackaloppet imorgon.

Träna inför ett halvmarathon med att springa ett halvmarathon. Och dessutom göra det så gott som otränad. Och med inte helt kurrant knä. 21 kilometer på asfalt. Kanske inte min bästa idé. Men, va fan…