Till start

Lämnade Göteborg igår för att mellanlanda i Vagnhärad. Sjöng mig frisk och motiverad i bilen hit till gamla godingar av Magnus Lindberg.

Sjunga sig fri från halsont? Varför inte? Musik skapar glädje och glädje kan bota vilken sjukdom som helst.

Jag startar. Dock fortfarande med stort frågetecken för formen. Dessutom orolig för att jag besvarade ett lycka till med tack. Förbannat klantigt… Vidskepelse blir mitt fall…

Stockholm Halvmarathon Start 16.30 Startnummer 847

Om någon skulle vara intresserad av att följa min jakt mot nytt rekord kan man få mellantider via sms. Kostnad 30 kronor.

Skicka SHM 847 till 72700

Målet är givetvis att förbättra personbästat från Halmstad på 1:33:18. Men som påpekat. Jag har inga större förhoppningar om att lyckas.

andra bloggar om löpning, tävling, stockholm, halvmarathon, resultatservice

Att starta eller inte starta…

Det vore kanske på sin plats med lite uppsnack inför halvmaran på lördag. Sådant har åtminstone mönstret varit inför föregående tävlingar i år. Men… Jag vet inte. Har ingen bra känsla. Halsen spökar fortfarande. Det kan vara en av tre saker.

1. Det läskigt gälla skrik jag tyckte var på sin plats efter Zlatans förlösande mål mot Ungern. Jag kände hur det rev till direkt och fortfarande på söndagen hade rösten inte återhämtat sig. Och halsen ännu inte.

2. Min nacke och rygg som är helt felmonterade som åter har skapat följdfel på halsen. Sju eller åtta besök hos naprapaten korrigerade detta i våras.

3. Något virus.

En kombination av de två första är det troliga. Och därför kommer jag nog till start på lördag. Men jag känner mig inte helt frisk så jag vågar inte utesluta tredje alternativet.

Den med min löpning bekante vet att varje tävling är till för att slå rekord. Och när jag nu inte tagit ett enda löpsteg sedan i lördags vet jag inte om jag är förmögen nog att förverkliga ambitionen. Som följd av det ser jag inte minsta anledning att ställa upp.

Så här två dagar innan ett lopp börjar annars förväntningar och nervositet komma smygande och jag älskar det. Inte den här gången. Nu är det mest tomt… Förbannat tråkigt är det.

Halsont. Tomhet. Uppgivenhet.

andra bloggar om löpning, tävling, sjukdom, skada, halvmarathon, stockholm halvmarathon

Sista kilometern snabbast

Jag utlovade någon slags längre avhandling från tävlingen i lördags.

Nytt personbästa. 1.33.18 och placering 113 av 510 eller 118 av 636 om man i jämställdhetstider skall inkludera tjejerna i resultatet.

Skadorna som oroade… Vänster knä har spökat en tid. Jag trodde aldrig det skulle besvära mig. Redan efter tre, fyra kilometer började jag känna av det. Men det vore fel att påstå att det påverkade resulatet negativt. Låret som jag var uppriktigt orolig för och som jag trodde till och med kunde sätta stopp för start besvärade mig inget alls.

Märkligt nog kände jag mig riktigt stark under hela loppet. Hela tiden kände jag att jag hade en extra växel att lägga i. Att jämföra med i Motala då jag enligt Kärleken såg i det närmaste död ut efter sju kilometer.

Först efter 17 km började det kännas i benen. Ändå kunde jag strax efter det lägga i den där extra växeln och höja tempot och när en kilometer återstod infann sig den där underbara känslan när jag tryckte på än mer och benen svarade.

I Motala föll jag offer för en korkad öppning. 4.02 följt av 4.12 och avslutade sista 2,1km i 4.56-tempo. En i jämförelse blygsam men klok öppning i Halmstad la grunden till rekordet. 4.19 följt av 4.27. Sluttiden 1.33.18 ger ett snitt på 4.25/km och som ett tecken på gott disponerat lopp gick alla tre sista km under snittiden och den sista km var loppets absolut snabbaste, 4.10.

Och i mål var jag faktiskt inte helt tom vilket vittnar om att jag borde ha kunnat inleda den snabba avslutningen tidigare. Men. Va fan. Det blev ju ändå personbästa.

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, prinsens minne

Äntligen

402 Rickard Rosenblom går i mål med väldigt lätta steg.

Speakern levererade en korrekt analys.

Äntligen. Det var som om Gert Fylking stod i målfållan, tog emot mig i sin famn och skrek ut sitt karaktäristiska ÄNTLIGEN! Men i verkligheten var det Kärleken som stod och gratulerade och utan tvivel föredrar jag hennes segerkyssar.

Aldrig har jag känt mig så kantig och stel på start och sedan så fantastiskt stark under loppet.

1.33.18 lyder den officiella tiden och mitt nya personliga rekord på distansen. En putsning med 1 minut och 27 sekunder. (Resultat Prinsens Minne)

Trots regn, om än milt, under hela loppet och en riktigt jävlig motvind under stora delar av sträckan. Trots att endast hälften av banan gick på asfalt och kanske så mycket som en halv kilometer på väldigt mjuk och tung sand.

Tiden var förvisso 1.33.12 från startlinje till mållinje. Om man har två mattor att läsa av chipen. Varför lägger man en någonstans halvvägs i stället för på startlinjen?

Jag återkommer imorgon med en längre avhandling om dagens lopp. Nu ska jag och Kärleken försöka hitta på något mysigt i regniga Halmstad.

Min gordiska knut är löst.

Det tidigare inlägget till trots. Fan va jag älskar Halmstad.

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, prinsens minne, halmstad, gert fylking

Alltid rekord eller bara ursäkter…?

Man kan ju se lite olika på det där med personbästa. Jag har ju i var och varannat inlägg på sistone gråtit över mina misslyckanden.

Tre missar i rad. Men om man ser på varje tävling som en egen sträcka blir det annorlunda. Och naturligtvis borde man göra så. Tiden från ett backigt lopp ska såklart inte jämföras med ett plant. Or am I just making up excuses…?

Vid tre tillfällen har jag sprungit ett lopp för andra gången. Och vid samtliga tillfällen har jag krossat noteringen från debuten. Bara nästan sju minuter är den sämsta putsningen. Det skulle väl vara smått ok om jag kapade personbästat i dag med nästan sju minuter… Jag är nöjd om det slutar vid sju sekunder.

Det regnade i natt i Halmstad. Nu är det uppehåll. Men det är kallt. Och regnet skall återkomma. Till start om två timmar.

Resultat hittar du senare här… Prinsens Minne

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, halmstad, prinsens minne

Med rakade ben och ny tatuering

Det personliga rekordet på halva marathondistansen står fast. Trots tre försök i år har jag inte lyckats sänka det.

Kungsbackaloppet – 21 sekunder sämre än rekordet.
Göteborgsvarvet – 66 sekunder
Baltzarloppet – 49 sekunder

Efter drygt 90 minuters löpning är marginalen skrattretande. Åtminstone när det hänt tre gånger. Det är snart inte ens i närheten av roligt längre. Hur kan det vara möjligt att trots ökad träningsdos överhuvudtaget inte utvecklas? Nytt försök på lördag i Halmstad. Ny miss och jag kommer att behöva psykologhjälp.

Jag tror ändå att jag möjligen sitter med lösningen. Jag beger mig till tatueraren och ber att få 1.34.45 inristat med bläck över bröstet. Det finns inte en chans i världen att lagen om alltings jävlighet inte skulle utnyttja den situation…

Rekordet skulle slås per automatik och därmed tillintetgöra värdet av tatueringen.

Om jag nu skulle fega ur… Hur mycket tid tjänar man på att raka benen?

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, halvmarathon, utveckling, psykologhjälp, tatuering, murphy´s law, lagen om alltings jävlighet, grooming, rakning, feghet

Prinsens Minne i skitväder

Igår avverkades en lätt runda med ett antal stegringslopp i något slags formtoppningssyfte inför halvmaran på lördag. På förmiddagen blev det ett liknande pass. Och nu är det bara vila fram till start.

Knät, som tidigare orsakat besvär, påminde om sin existens igår och än mer idag. Jag orkar inte lägga någon större vikt vid det nu. Det har ju kommit och gått och främst varit besvärande vid låga farter. Det bör inte vara något problem på lördag.

Nu är det inte mycket att göra fram till start. Förutom att möjligen studera och oroa sig för väderprognoser. Det har jag redan gjort några dagar. Och slitits mellan hopp och förtvivlan. Det såg bättre ut tidigare än vad det gör nu.

I måndags löd prognosen perfekt löpväder 19 grader och moln. Ingen nederbörd. Ingen sol. Rekordväder. Idag ser det sämre ut. Regn och löjliga femton grader.

Blir det riktigt jävligt ställer jag förmodligen in. Själva tävlandet är inte det huvudsakliga. Rekordjakten är det intressanta. Och med skitväder blir det knappast rekord.

andra bloggar om löpning, tävling, prinsens minne, halmstad, halvmarathon, väder, väderprognos

Lugn öppning för hård…

Jag är ju förbannat jämn iallafall. Det lilla får jag väl ge mig själv. Vad man nu har för glädje av det…

1.35.34 i Baltzarloppet placerar alla mina tre halvmaror i år inom en tidsrymd av 45 sekunder. Som tidigare påstått är jag i bättre form nu än i de två tidigare loppen. Med andra ord borde detta lopp haft en hyfsat mycket mer besvärlig bana. Men jag vet inte…

Någon nämnvärd höjdskillnad var det inte tal om. Så arrangörens påstående om en lättsprungen bana kan möjligen anses vara korrekt även om banguiden som presenterades på nätet inte stämde överens med verkligheten. Stora delar av banan bestod av grusväg vilket naturligt nog påverkar tiden negativt i jämförelse med asfalt och dessutom gick flera kilometer av banan längs vattnet och framförallt runt vad som kanske kan kallas en halvö plågades farten av riktigt vildsinta vindar. Om lättsprungen vore synonymt med backfri så visst, men nog finns det andra parametrar att ta i beaktande.

Hur som helst. Banan var ändå av sådan art att jag absolut borde slagit mitt personbästa. Så varför misslyckades jag?

Det är väl det som känns tyngst. Att det faktiskt inte finns något att skylla på. Om nu inte ett gäng små minus kan gå som ett stort.

Efter två kilometer hade jag tappat ryggarna framför och samtidigt lämnat några jagande på längre avstånd bakom. Efter fyra kilometer blev jag inhämtad och passerad av en kvartett. Sen var det egentligen som ensamheten i vilket annat träningspass som helst. Sista tre kilometerna passerade jag tre löpare och passerades själv av två. En väldigt ensam tävling i vilken jag förmodligen gjort en ännu sämre tid om det inte vore för den fantastiska kvartett med min dotter i spetsen som följde mig utefter banan och på tre ställen fyllde mig med lite extra energi.

I Kungsbacka fick jag lida hårt av en alltför tuff öppning. Nu öppnade jag lika hårt och möjligen kan det ha fällt ett visst avgörande. Det gick väldigt fort redan från början och jag kände mig förbannat mogen som höll igen och tillät mig passeras utan att följa med i någon rusning och istället öppna planenligt. En planerad lugn 4.30-öppning visade sig ha gått på 4.02 och andra kilometern på 4.12. Min tänkta lugna öppning på 9 minuter hade gått 46 sekunder snabbare. Orutinerat och kanske klumpigt. Ändå förbannat märkligt när jag tyckte mig hålla tillbaka.

En analys av tiderna rätar ut frågetecken. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

För att ytterligare poängtera att jag kanske öppnade för fort avslutade jag sista 2,1 med en snittid på 4.56/km. Jag sprang i personbästafart i 19 km men var oförmögen att knyta ihop det.

Sammanfattningsvis kan en för hård öppning och en alltför ensam resa ha förstört det den här gången. Jag tar med mig det och är förhoppningsvis lite klokare nästa gång jag står på startlinjen.

andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, baltzarloppet, motala

Inför Baltzarloppet

Jaha. Då var det snart dags att krypa i säng så märkligt mycket tidigare än vanligt. Kan inte minnas när jag la mig innan halv elva senast.

Starten går förvisso inte förrän 14.oo imorgon men vi har ju en resa på närmare 30 mil. Och så ska nummerlappen hämtas. Omklädning. Uppvärmning. Och så en sväng med bilen för att kolla var fansen ska placera sig längs spåret…

Något annat än personbästa skulle vara jävligt jobbigt. Gällande är 1.34.45. Siktet är ställt ner mot 1.32.

I Kungsbacka öppnade jag löjligt hårt och fick förstås betala för det och missade personbästa med tjugo sekunder. I Göteborgsvarvet köade jag mig till en tid minuten sämre än rekordet. Nu är jag bättre tränad. Tror jag. Och någon trängsel lär det inte vara frågan om.

Men banan oroar mig. Arrangören beskriver banan som lättsprungen. Jämför bilderna. Banguiden från arrangören och satellitbilden. Ska vi springa ute i vattnet runt udden? 2 kilometer ute i vattnet skulle ganska lätt förstöra rekordjakten.

Vädret skulle också kunna förstöra. Ett riktigt hällregn, såna som plågat Göteborg hela veckan, vore inget vidare. Men sista rapporten jag tog del av lovade uppehåll och 19 grader i Motala klockan två.

Och absolut  ingen information om vätskestationer. Smått oroande…

Några plus. Några möjliga minus. Efter 21 kilometer avslöjar klockan svaret.

andra bloggar om löpning, tävling, baltzarloppet, motala, halvmarathon

24 timmar till nytt personbästa

Mindre än ett dyg kvar till start nu. Motala. Baltzarloppet. Halvmarathon.

Var nyss ute och joggade för att få någon slags lättare genomblödning efter att i stort sett vilat i en vecka nu. Kostade på mig ett par stegringslopp för att få känna på steget.

Det kändes fan mer som nedvarvning efter ett nyss avslutat halvmarathon än uppmjukning dagen innan. Benen levererar upprepat felaktiga svar. Det ger sig. Förhoppningsvis.

Tidigare har jag testat att kolhydratladda ett par dagar efter genomförd glykogendepåtömning. Jag har försökt att uppdatera mig på ämnet och åsikterna spretar åt alla möjliga håll. Ett svårlöst problem. Jag tog ställning tidigare i veckan och valde att avstå. Jag tror att distansen är för kort för att det ska vara nödvändigt.

Modellen nu har varit vila. I onsdags började jag tillföra lite extra fett i kosten, i torsdags börja jag vätskeladda och idag kommer jag att äta lite mer än vanligt. Imorgon grundar jag med en rejäl frukost och laddar i bilen mot Motala med sportdryck och ett par grymma energibars som jag jobbat fram ett recept på nu i veckan.

Och om ganska exakt 24 timmar borde jag vara i mål på nytt personbästa.

andra bloggar om löpning, halvmarathon, motala, baltzarloppet, kolhydratladdning

Förgiftad födde jag Djävulen

När allting verkade mest positivt… Då dansar klyschan sedvanligt objuden in. Aldrig får man vara nöjd. En märklig överraskning presenterar sig som hotet att förstöra ens tillvaro, plan, ambitioner och förhoppningar…

I lördags avverkades sista tunga passet inför halvmaran i Motala på lördag. Intervaller på Slottskogsvallen. Slottskogsvallen som verkar vara något slags Mekka för svenska trestegshoppare. Förra veckan delade vi banor med Christian Olsson. Den här veckan inte alls en stjärna av samma mått men likväl en deltagare från VM för två år sedan. Anton Andersson, Sveriges tredje bästa i grenen genom tiderna.

Efter två tunga pass i Skatås under veckan var benen så gott som slut. Det i kombination med ett riktigt hällregn gjorde att jag snart på lördagsmorgonen satt med telefonen i hand i syfte att försöka avstyra passet. Min partner var dock angelägen om att få ett pass och jag ville gärna inte vika ner mig trots en viss oro att dra på mig en förkylning.

Uppvärmningen var olidlig. Benen ville inte alls vara med. Detta skulle med garanti gå åt helvete.

Nu gjorde det märkligt nog inte det. När intervallerna tog vid kopplades viljan på och det blev till slut ett riktigt bra pass. Och igår var benen löjligt fräscha och jag planerade in ännu ett tyngre pass innan loppet.

Klockan fem imorse var allting inte så jävla roligt längre. Efter att med smärtor ha knäat vid porslinet i tjugo minuter och återvänt till sängen påbörjade jag bara sekunder senare ett nytt besök på toaletten. Det dröjde inte länge den här gången innan jag framkallat något slags avgrundsvrål och tömt magsäcken genom några synnerligen våldsamma och smärtsamma vomiteringar. Det var som om jag tvingades föda Djävulen själv ur mina egna käftar.

Så snart Djävulen var född och förlossningskliniken avstädad återvände jag nöjd och utan värk till sängen.

Det var en knepig dag. En aning knepig än faktiskt. Urlakad och kraftlös inledde jag morgonen. Senare kändes det mest klokt att ställa in det nya passet. Även om jag inte lider några svårare sviter att nattens förlossning. Magen är i något tillstånd av oro.

Matförgiftning är enda förklaringen. Märkligt nog är inte sambon alls drabbad trots att vi ätit exakt samma saker under gårdagen. Hur kan något sådant komma och gå så plötsligt? En synnerligen kort dräktighet.

Så när all träning flytit på hyfsat fint och jag lyckats undvika förkylningar och skador ska en jävla förgiftning förstöra förutsättningarna för nytt personbästa på lördag. Det behöver inte alls vara så. Men det skulle kunna vara det. Även om jag känner mig ok nu så tär en magåkomma på en. En fungerande mage är synnerligen viktig i långlopp.

Tiden läker sår? Hur lång tid? 110 timmar till start.

intressant om löpning, träning, halvmarathon, baltzarloppet, motala, slottskogsvallen, anton andersson, tresteg, matförgiftning, magsjuka, djävulen, förlossning, vomitera, spy

Tre chanser kvar

En massiv tävlingsperiod närmar sig.

Nåväl. Allt är relativt. Men med mina mått mätt massivt.

Sedan min första halvmara 2006 hade jag bara gjort ytterligare fem halvmaror innan årets Göteborgsvarvet blev min sjunde halvmara. Om en dryg vecka gör jag min åttonde och sju veckor senare ska jag ha gjort ytterligare två. Är jag fortfarande hel väntar marathondebuten ytterligare fyra veckor senare.

Intressanta veckor att vänta. Och jakten på personbästat går vidare. 1.34.45 skulle pressas ner till 1.27.30. Det har reviderats. Efter två misslyckanden är det läge att väcka realisten. Nya målet är 90 minuter. Tre chanser kvar i år.

andra bloggar om löpning, halvmarathon, tävling

Hey stoopid

Det var ett jävla gnäll om Göteborgsvarvet. I flera inlägg avhandlade jag mitt yttersta missnöje. Ilska, hån, rost och blod…

Bara några dagar senare har jag nu totalt ignorerat att avgiften helt omotiverat höjts med femtio kronor till ännu mer skrattretande 445 kronor.

Undrar om rostfria säkerhetsnålar ingår i höjningen..?

Jag har inte på något sätt ändrat uppfattning. Jag tycker fortfarande att det är en jävla skittävling. Och avgiften har höjts. Och jag har betalat. Nästan ett år i förskott…

På radion spelas Alice Cooper… Hey stoopid.

andra bloggar om göteborgsvarvet, ilska, hån, löpning, halvmarathon, alice cooper, hey stoopid

Ilska nyckel till rekord

Det kanske inte var så smart. Faktiskt inte det minsta genomtänkt.

Men jag var tvungen. Jag var så förbannad. Jag var tvungen att få det ur mig.

Jag är fortfarande förbannad sedan Göteborgsvarvet. I fredags gjorde jag mitt första löppass sedan hånet lördagen 16 maj.

Som resultat av någon slags GI-diet som startade efter varvet hade jag inte ätit nämnvärt med kolhydrater på fem dagar. Den här dagen hade jag knappt ätit överhuvudtaget. Inte heller druckit något förutom några koppar kaffe. Nästan hela dagen hade jag suttit framför datorn. Jobbat, slösurfat och spelat spel med dottern.

Kvällen kom och med den det planerade passet. Ont i ryggen, allmänt trött och ganska hungrig. Jag borde ha följt planen och genomfört ett lugnt längre pass. På sin höjd. Kanske till och med avstått. På intet sätt hade jag skapat förutsättningar för ett kvalitativt pass. Inte heller brydde jag mig om att värma upp.

Bara ilska drev mig. Jag gick hemifrån för att ställa mig på startlinjen femtio meter hemifrån och ge mig av. Jag ville bevisa för mig själv att jag var i form för de mål jag hade satt till Varvet.

Jag har en ganska backig asfaltsslinga på 11,5 km som fungerar som formmätare. Det säger sig självt. All inverkan jag lyckats åstadkomma borde ha fällt ett negativt utslag. Så blev det inte. Den tid som jag gjorde förra sommaren innan mitt nuvarande personbästa på halvmaran krossades med 55 sekunder. Med en ordentlig uppladdning känns det som om jag hade slagit det med två minuter. Jämförbart med en tid på Göteborgsvarvet på 1.31.

Smart? Vem bryr sig? Nu har jag anledning att göra er uppmärksamma på att formen är utmärkt. Och att jag har fog för gnället.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, göteborgsvarvet, gi, uppladdning, målsättning

Varvet bjöd på det bästa – rost och blod…

Jag känner mig inte riktigt klar med gnället om Göteborgsvarvet.

Men så går det när de slår sig för bröstet och påstår att de är störst, bäst och vackrast. Då förtjänar de all skit som möjligen går att gräva fram.

Nu handlar det om materialet arrangören förser oss med. Det som vi tvunget måste använda.

Nummerlappen skall fästas på bröstet. Man gör det med de säkerhetsnålar arrangören bifogar nummerlappen. Mina nålar var begynnande rostiga. Svetten verkar sedan haft förödande konsekvenser på stålet som börjat rostat något alldeles jävligt under loppet. Det får givetvis till följd att mitt helt nya vita linne nu har fläckar av rost på. Trots att jag tog bort nålarna redan tio minuter efter målgång.

Det kostar 400 att delta i loppet. Förslagsvis tar ni ut ytterligare en femma så att vi kan få rostfria nålar i fortsättningen. Störst, bäst och vackrast och rostiga säkerhetsnålar…

Tidtagningen sker med ett chip som kan fästas på olika ställen på deltagaren. Det kan sitta i nummerlappen eller i en plastpryl som du fäster i snörningen på skon. På varvet skall denna plastpryl fästas med kardborrband runt smalbenet. Tanken att bära detta styva och lite kantiga band kändes inte alls bekväm då värmen gjorde att jag ville ha strumpor utan skaft. Men så tänkte jag att loppet som är störst, bäst och vackrast omöjligen kan använda sig av tvivelaktigt material.

Efter tio kilometer kände jag hur bandet började skära in i huden och i mål blödde jag runtom där bandet suttit. Nu ser det mest ut som om någon kapat benet på mig och återfäst det. Ett sött litet minne från världens största, bästa och vackraste halvmarathon…

Ute på banan serveras vatten och sportdryck från Enervit. Enervits muggar är dock av så pass dålig kvalitet att det känns som om man dricker ur ett kuvert. Helt omöjligt att få mer i munnen än i ansiktet. Precis som det ska vara i världens största, bästa och vackraste halvmarathon…

Rostiga säkerhetsnålar som förstört material för 400 kronor, tidtagningsvariant som skurit blödande sår runt smalbenet och sportdryck i muggar omöjliga att dricka ur. Att addera till den uppenbara och redan omnämnda trängseln. Världens största, bästa och vackraste halvmarathon… Jag vet inte. Det kanske är jag, men jag får inte ihop det…

intressant om göteborgsvarvet, halvmarathon, löpning, skryt, nummerlapp, säkerhetsnål, tidtagningschip, enervit, vätskekontroll

Varvet ett hån – igen…

Ilskan har svalnat en aning.

Dock kan jag inte låta bli att förvånas av arrangörens respektlöshet mot deltagarna. Man är jävligt kaxig och påstår sig vara världens största halvmarathon. Utan att alls bry sig det minsta om att skapa förutsättningar för det.

Trängseln är alldeles jävlig. Att jag startade i grupp 3 jämfört 16 förra året gjorde föga skillnad.

Som parad vore det ett bra arrangemang. Som världens största halvmarathon är det uselt.

Matts Olsson skriver en lustig krönika i GT. Göteborg är bäst i världen stönar han samtidigt som han vaxar delfinen och uppmanar stockholmarna att stoppa upp Stockholm Marathon i arslet. Störst, bäst, vackrast. Det må i år ha blivit störst vad gäller löpare som tagit sig  i mål. Samtidigt är det världens smalaste halvmarathon. Så… Bäst? Hur fan då?

Jag skrev samma sak förra året och fick en massa skit för det. Det är ju för fan en folkfest, väsnades någon Örgryte-supporter som av naturliga skäl sällan uppskattar tävlingsmoment. Om det nu är en folkfest och inte alls en tävling… Varför klockar man deltagarna? Vad gör kenyanerna där? Varför koras svenska mästaren? Varför finns det startgrupper överhuvudtaget? Varför startar inte alla samtidigt?

För tre veckor sedan i Kungsbackaloppet öppnade jag första kilometern på 4,03. I lördags var jag uppe i gräs och lera och sprang så snabbt trängseln tillät och öppnade på 4,45…

Endast 41091 av 53848 anmälda kom till start. Om ytterligare 12857 startat… Hur i helvete hade det sett ut då…?

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, friidrott, folkfest, stockholm, stockholmare, göteborg, matts olsson, gt

Resultat Göteborgsvarvet

På begäran…

Tiden var ju inte i närheten av de 1.32 jag siktade på. Det har sina förklaringar. Dock lyckades jag nå målet topp 3000. 3735 placeringar högre upp i resultatlistan jämfört med förra årets plats 6227. Dessutom förbättrade jag tiden från förra året med 6,52 även om jag missade mitt personbästa på distansen med 1,06.

Min klocka visade 1.35,49 och den SMS-service med mellantider som tillhandahölls levererade sluttiden 1.35,49. Märkligt nog har arrangören lyckats fantisera ihop en ny tid…

Nu siktar jag på att göra under 1.30 i någon liten tävling och därmed rättvist nå en bättre startplats i nästa års varv.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, mellantider, prevas

I mål… Aningen förbannad

Världens största halvmarathon skanderas det i varje hörn och varenda jävel med mikrofon upprepar helvetet.

Världens största halvmarathon… Vad fan är vitsen när det går på världens smalaste bana? Förra året startade jag bland flodhästarna längst bak så det är klart att det skulle bli trångt. Ändå lyckades jag jobba till mig en tid som tog mig upp i startgrupp 3. Vad fan hjälpte det?

Vad är det för joker som seedar det här loppet? Det gick så långsamt så att det var pinsamt och efter två kilometer passerade jag om folk som gick… De första elva kilometerna var bara ett jävla trippande och sick-sackande. Start, stopp, hit, dit, vänster, höger, armbåge här och en där.

Det dröjde elva kilometer innan man kunde ta ut steget men då hade jag redan förlorat så mycket tid att det inte gick att reparera.

Sluttid: 1.35,49 Placering: Inte publicerat än. Hittas senare här.

Om arrangören och staden nu ska slå sig för bröstet, vara så förbannat uppblåsta, kalla sig världens största och dessutom ta ut en anmälningsavgift på 400 kronor så får de fan se till och spärra av lite större ytor.

Jag är inte klar med mitt gnäll så jag återkommer i ämnet. Var så säker.

Andra bloggar om halvmarathon, göteborgsvarvet, göteborg, flodhästar

Inför Göteborgsvarvet

Då var det start om knappt tre timmar och helt ärligt känns det sådär. Det var inte alls lätt att få i sig någon frukost. Möjligen är det någon slags nervositet som jävlas med mig. Dessutom ser det ut att bli jävligt varmt. Hur som helst. Det går nog över.

Här har jag sammanställt lite information kring loppet med fokus på mig. Håll till godo.

Via länken nedan finner du en videofilm som tar dig genom den 21,1 kilometer långa banan.

Se filmen från banan

Vill du ha mina mellantider per sms alltefter jag passerar kontrollerna gör du så här…

Sms:a GV 9652 till 72700

Tjänsten stöds av Telia, Telenor, Tele2 och Tre. Kostnad 25 kronor per beställning, plus ordinarie SMS-taxa.

Nedan historik och målbilder för att ha något att jämföra mellantiderna med.

GV2008 är tiderna från varvet förra året, PB är personbästat på distansen från Prinsens Minne i Halmstad förra året. Mellantiderna är skattade efter sluttiden och antagandet konstant fart. Mål – Ok, känns kanske lite väl tufft men ändå något jag kräver av mig själv för att vara nöjd. Mål – Bra, känns omöjligt men det är målet på distansen den här säsongen.

Förra året hamnade jag på plats 6000 någonting. I år är drygt 53000 anmälda och siktet är ställt mot topp 3000.

Resultat från årets lopp kommer att publiceras här.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon

En jävla blandning

Det växlas flitigt nu mellan de inte så besläktade ämnena Göteborgsvarvet och Eurovision Song Contest. För den icke invigde förmodligen förbannat förvirrande. För er lyckliga andra bara självklart.

När det drar ihop sig blir det alltmer intressant och det ter sig självklart att engagerat bevittna och analysera. Festivalen lever vidare. Trots allt.

Och så var det löpningen och jakten på egna drömgränser över asfalt. Nytt halvmarathon imorgon och siktet är självklart inställt på nytt personbästa.

Samtidigt som jag formulerar målsättningen inför morgondagen sitter jag och lyssnar på bidragen i festivalens final och formulerar några tankar kring dem.

Uppdaterar imorgon med målbild och analys. Så om ni planerar att följa mig i varvet eller kanske vill läsa hur bidragen i festivalfinalen låter återkommer ni imorgon. Välkomna.

Andra bloggar om halvmarathon, göteborgsvarvet, eurovision song contest

Förbannade vatten

Göteborgsvarvet närmar sig.

För 19 dagar sedan sprang jag Kungsbackaloppet. Ett halvmarathon som jag hyfsat snabbt skakade ur benen.

Tre dagars vila och sedan har det varit full satsning på varvet. Under 11 dagars hård träning har fokus legat på hårda intervallpass och lugna distanspass.

I söndags gjorde jag sista tunga jobbet. 6×1900 i 4.03 min/km-tempo. 60 sekunders vila mellan seten på vilken jag tvingades förflytta mig 70 meter för att nå rätt startposition. 1900meter kan låta märkligt. Det har sin anledning. Jag hade sparringpartner, en gammal triatlet som är mig överlägsen. Han sprang 2000-ingar och för att hålla det matchlikt fick jag 100 meters handikapp. Mycket nöjd lyckades jag hålla undan de fem första seten men passerades den sjätte.

En bra avslutning på  en bra uppladdning. Vila två dagar och minimerat kolhydratintag och igår ett sista lugnt pass för att tömma glykogendepåerna. Nu blir det mest kolhydrater. Och vatten. Och vatten. Det är fan det värsta med löpningen. Att man ska behöva dricka så förbannat mycket vatten.

Förra året startade jag som debutant i sista startgrupp. De gravida flodhästarna till trots tog jag mig då upp till stargrupp 3. Starttid 14.18 istället för närmare 16.00 ifjol. Vilket betyder att jag kommer att gå i mål i år tidigare än vad jag startade förra året.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, göteborgsvarvet, träning, kolhydratladdning, vatten, flodhästar

Friskt vågat – allt förlorat

Säsongspremiären avklarad.

Med tanke på hur sliten jag kände mig under en längre tid innan loppet så var kanske målet aningen högt ställt. Med tanke på hur sliten jag kände mig under en längre tid innan loppet så gjorde jag kanske ändå en hyfsad insats.

Plats 66 av 182 låter väl ok, däremot missade jag personbästat med retliga 21 sekunder.

Positivt dock att jag hade farten i kroppen men att jag själv omöjliggjorde en rekordsänkning i och med en alldeles för hård öppning. Personbästa ligger på 4.30/km och siktet låg på runt 4.25 med aningen lägre öppningsfart. Nu vet jag inte riktigt vad som hände för jag öppnade med 4.03 följt av 4.15 och 4.15 och efter det var jag bra trött redan då. Resten av resan var mest en sluggerfight för överlevnad. Milen passerades på 43.30 (4.21/km) och jag hade fortfarande stora förhoppningar om personbästa. Ett tempo på 4.37 in i mål hade räckt.

Den höga utgångsfarten och värmen tog dock ut sin rätt. Vid vändpunkten i Lindome och hem till Kungsbacka besvärades vi även av en kraftig motvind och trots att jag slet och tyckte mig hålla en hyfsat hög fart låg kilometertiderna på runt 4.45.

Nu väntar ett par dagars vila och sedan tio dagars stenhårdträning med sikte på Göteborgsvarvet 16 maj.

Nu fortsätter jag att gräma mig över min idiotiska öppning.

Vem fan sa Friskt vågat – hälften vunnet…?

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet

De skrattade åt mig

Jag kunde inte se det. Men något i hennes röst lät avslöja ett högst hånfullt leende.

Jag såg hans leende. Lika hånfullt. Så brett att hans mungipor närapå möttes i nacken.

Nu tvivlar jag själv.

Hennes leende. Hans leende. Deras reaktion efter att ha tagit del av min målsättning i år. Att sänka mitt personbästa på halvmaran från 1.34,45 till under 1.27,30.

Hon, min naprapat. Han, någon gammal triatlet på gymmet. Båda lika övertygade om att jag kommer misslyckas. Det är ett jävligt högt ställd mål. En sänkning med drygt sju minuter. Mer än 20 sekunder per kilometer.

Jag får ju aldrig vara frisk tillräckligt länge. Så det är klart att jag själv börjat tvivla.

Deras övertygelse – min tändvätska. Fan va skönt om jag kunde lyckas. Idag börjar jakten. Kungsbackaloppet. Förra året plats 106 av 176 på 1.44,12. Enligt uppgift skall 300 starta idag. Ur form som jag är vet jag inte riktigt vad som är realistiskt men jag sätter målet som om allt var som det ska. Dagens mål: topp 100, och personbästa. Årsmålet har jag nog störst chans att nå i Halmstad i Augusti.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet

Skador, sjukdom, snyft samt säsongspremiär

När nu ändå löpningen berörts. Dags att gnälla lite…

I vanlig ordning har sjukdom och skador jävlats med mig. Jag önskar jag kunde påstå att jag inte längre är lika bitter. Det kan jag inte. Däremot inser jag att det omöjligen kan vara oavbruten otur.

Gubben är gammal. Helt enkelt.

Sommaren 2006 fick jag för mig att jag skulle börja med löpning. Mest för att hålla formen när fotboll inte längre var roligt. Tävlingarna skulle bli en naturlig motivationsfaktor.

På hösten sprang jag mitt första halvmarathon och sedan tränade jag stenhårt i ett halvår. Då kom första käftsmällen. Kortfattat enligt läkare en åkomma på hjärtat som visade sig vara något en naprapat kunde justera på några få minuter. Sex månaders dödsångest och förlorad träningstid. Jag fick grönt för träning en månad innan Stockholm Halvmarathon och tvingades forcera träningen så pass att jag blev sjuk efter loppet.

Sjukdomarna avlöste varandra när jag senare under hösten började jobba på förskola. I början av 2008 när jag äntligen kom igång med träning drabbades jag av löparknä och så var jag borta ett par månader igen. Senare på våren sprang jag Kungsbackaloppet och Göteborgsvarvet otränad var efter jag kunde förbereda mig en del inför Prinsens minne i Halmstad. Nertränad och åter till förskolan efter semester var det nya sjukdomar och fram till årsskiftet var det ständig halsfluss och tre penicillinkurer.

Toppen. Verkligen.

Som grädde på moset har jag behandlats av naprapat för ett par tusen för någon gamnacke som har täppt till luftvägarna. I mitten av februari kom träningen igång igen och i vanlig ordning existerar inget skynda långsamt.

Så nu sitter jag förbannat sliten och inte alls så laddad och försöker hitta något positivt att ta med mig till årets första lopp, ett halv marathon under namnet Kungsbackaloppet med start om knappt tretton timmar.

Gnäll. Gnäll. Gnäll. Jag vet. Men också sant.

Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet, skador, sjukdom, penicillin, naprapat, hjärtproblem, träning, förskola, gamnacke, gnäll, bortförklaringar

Starkt tecken på usel form

Tre dagar kvar till Kungsbackaloppet. Mitt sjunde halvmarathon. Årets första. Ytterligare tre är inplanerade.

Igår gjorde jag mitt sista pass innan loppet. Någon slags kolhydratladdning inleddes med en halvtaskigt planerad glykogentömning.

Jag har känt mig lite övertränad den senaste veckan. Jag har tränat för mycket utan att vila och kroppen är stum och trött och svarar inte på order. Så gårdagens pass skulle svara på funderingar om formen. Den skulle visa sig vara allt annat än önskat.

Efter en dryg timme på väg hem löpandes genom ett bostadsområde kliver en skolflicka ut framför mig…

Vill du köpa majblomma?

Promenadvarning?

Plötsligt ser jag inte alls framemot säsongspremiären…

Andra bloggar om löpning, kungsbackaloppet, halvmarathon, majblomma

Bryter tystnaden

Om någon nu inte lyckats lista ut det själv så befinner jag mig i något sorts pausläge på bloggen. Några ytterst märkliga kommentarer tvingar mig dock att bryta tystnaden.

Nu ligger jag i en säng på ett hotell i Halmstad och laddar inför Prinsens Minne, ett halvmaraton härifrån till Tylösand och åter. Som vanligt har förberedelserna störts av skador och sjukdom. Ändå ställer jag sikte mot personbästat från förra året på 1.35,30 från Stockholm Halvmaraton. Jag tror inte möjligheten finns. Men siktet måste finna något mål.

Nu har jag hört Staffan Lindeborg besvärat undrat varför bana 2 står tom en jävla massa gånger i väntan på att ladda med Lassi Karonens roddfinal.

Till start om en timme. Resultat på tävlingens hemsida.

Återkommer med nya inlägg och avhandlingar om allt som stör oss i vardagen inom kort.

Göteborgsvarvet ett förbannat hån

Jag skrev igår att jag skulle återkomma i ämnet Göteborgsvarvet och det usla arrangemanget.

Jag vet inte om jag orkar. Listan skulle bli för lång för att fortfarande kunna kalla det blogginlägg. Jag ska försöka göra det kortfattat.

45000 skulle ha kommit till start. Det skulle banan klara av. Till start kom bara 33000. Det klarade banan inte av. Åtminstone när de högfärdiga göteborgsjävlarna inte orkar seeda mer än de 1000 första.

Ta till exempel Gösta Nyquist som intervjuades av TV4. Han har fyllt 70 och gjorde med tanke på sin ålder en mycket hedersvärd insats ifjol när han sprang på 2.53,31. Men… Jag sprang halvmaran i Stockholm på 1.35,30. I går startade Gösta 42 minuter före mig. Med startnummer 31162. Jag hade 52618. Alltså möjligen ytterligare 20000 deltagare före mig med en sluttid knappt under tre timmar… På en bana två meter bred…

Hur fan tänker de?

TV4 Sport sände ett sammandrag av loppet i kväll. Där nämndes att arrangören varit noga med att gå löparnas önskemål om ett trängselfattigt lopp till mötes. De hade vad? Vilket förbannat hån! Varför placerades då jag och ett par hundra andra snabbare löpare än jag bakom kassaskåpskyrkogården?

Kan någon förklara logiken?

Folkfest? Klang och jubel? Det är inte det minsta festligt att sicksackandes promenera 21 kilometer och det är svårt att jubla över tiden i mål. Och de 30 orkestrarna som skulle kanta banan. Var höll de hus?

345 kronor betalar man för eländet. Och arrangören har råd att spärra av så mycket som bredden av en skogsstig genom Göteborg. Ska man stoltsera med att vara världens nästa största halvmarathon kan man väl begära att det görs en liten ansträngning för att leva up till det?

Nästa år satsar de på 60000 deltagare. Lycka till…?

Kanske inte så kortfattat men jag lyckades skrapa på ytan av min besvikelse.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, göteborg

Göteborgsvarvet ett förbannat hån

Jag skrev igår att jag skulle återkomma i ämnet Göteborgsvarvet och det usla arrangemanget.

Jag vet inte om jag orkar. Listan skulle bli för lång för att fortfarande kunna kalla det blogginlägg. Jag ska försöka göra det kortfattat.

45000 skulle ha kommit till start. Det skulle banan klara av. Till start kom bara 33000. Det klarade banan inte av. Åtminstone när de högfärdiga göteborgsjävlarna inte orkar seeda mer än de 1000 första.

Ta till exempel Gösta Nyquist som intervjuades av TV4. Han har fyllt 70 och gjorde med tanke på sin ålder en mycket hedersvärd insats ifjol när han sprang på 2.53,31. Men… Jag sprang halvmaran i Stockholm på 1.35,30. I går startade Gösta 42 minuter före mig. Med startnummer 31162. Jag hade 52618. Alltså möjligen ytterligare 20000 deltagare före mig med en sluttid knappt under tre timmar… På en bana två meter bred…

Hur fan tänker de?

TV4 Sport sände ett sammandrag av loppet i kväll. Där nämndes att arrangören varit noga med att gå löparnas önskemål om ett trängselfattigt lopp till mötes. De hade vad? Vilket förbannat hån! Varför placerades då jag och ett par hundra andra snabbare löpare än jag bakom kassaskåpskyrkogården?

Kan någon förklara logiken?

Folkfest? Klang och jubel? Det är inte det minsta festligt att sicksackandes promenera 21 kilometer och det är svårt att jubla över tiden i mål. Och de 30 orkestrarna som skulle kanta banan. Var höll de hus?

345 kronor betalar man för eländet. Och arrangören har råd att spärra av så mycket som bredden av en skogsstig genom Göteborg. Ska man stoltsera med att vara världens nästa största halvmarathon kan man väl begära att det görs en liten ansträngning för att leva up till det?

Nästa år satsar de på 60000 deltagare. Lycka till…?

Kanske inte så kortfattat men jag lyckades skrapa på ytan av min besvikelse.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, göteborg

Och i mål…

Arrangören av det här spektaklet kan dra åt helvete.

Göteborgsvarvet. Vilket jävla skämt…

De är jävligt kaxiga och påpekar att varvet är världens näst största halvmarathon. För att man ska leva upp till det kanske man ska låta bli att ha stora delar av banan som bara är två meter breda. Eller åtminstone seeda fältet så att man slipper bli ståendes på flera ställen för att en hord gravida flodhästar kollapsat och blockerar vägen.

Återkommer med detaljer i ämnet imorgon. Nu ska jag iväg och grilla. Och trycka i mig något drickbart. Vad som helst, bara det är alkohol i.

Stort tack till de vänliga själar som stod och hojtade glatt och livligt på mig längs banan.

Sluttiden 1.42,42 får väl anses acceptabel under rådande omständigheter. 

Det trasiga knät gör ont. Förbannat ont. Men jag tog mig i mål utan att vara det minsta trött. Det är väl det minsta man kan begära. Att man ska få vara trött efter ett halvmarathon.

Just nu är jag både förbannad och till viss mån lite nöjd. Märklig känsla.

Andra bloggar om halvmarathon, göteborgsvarvet, göteborg, löpning

Till start

Nu bär det av mot Slottskogsvallen.

Jag startar i sista startgrupp som går ut kvart i fyra. Jag har ett par olika uppgifter om antalet deltagare. Men nummerlapparna går från 1 till 53000 så låt oss förmoda att det är 53000 till start. Jag har ingen aning men möjligen sticker jag ut hakan lite väl långt när jag hoppas komma bland de 20000 bästa. Möjligen kommer det bli så förbannat trångt i början av loppet att jag tvingas gå en längre sträcka. Det är min största farhåga.

Banan är mycket tyngre än Kungsbackaloppets bana och jag vet inte vad banan och mina knän tillåter för tid. 1.40 är kanske väl optimistiskt. 

Glöm inte beställa mina melantider och sluttid via Göteborgsvarvets SMS-tjänst.

Skriv… GV 52618 (GV mellanslag startnummer) – Skicka till 72700

Tjänsten kostar 25 kronor och returnerar mellantider vid 5, 10 och 15 kilometer samt sluttid. Varje SMS innehåller förutom mellantid även genomsnittlig kilometertid samt klockslag för beräknad målgång.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, löpning, halvmarathon