Rosa (löp)bandet

Tisdagens rekordlopp och efterföljande intervallträning samt ett pass överkroppsstyrka på kvällen resulterade i en mycket sliten kropp under gårdagen. När inte något lopp är inplanerat känns det löjligt att forcera något i onödan och gårdagen spenderades i viloläge. Det enda träningsrelaterade var att planera in ett pass nästa helg.

Sportlife Exclusive i Göteborg arrangerar vad de kallar 24-timmars-spinningen till förmånen för Cancerfondens Rosa Bandet. Startskottet går 13.00 lördag 24 oktober och eftersom vi skiftar till vintertid under natten avslutas arrangemanget 25 timmar senare 13.00 på söndagen.

Vid sidan av spinningen pågår ytterligare aktiviteter för att samla in pengar. Det gläder mig att det är den fantastiska ordleksstaden Göteborg som får äran att presentera något i sammanhanget så genialt som det Rosa Löpbandet. En hundring för en timmes nyttjande och en tia från Concept för varje kilometer som löpbandet snurrar under dygnet. Oavkortat till Cancerfonden.

Löpning, ordlek och välgörenhet.

Som ett jävla kinderägg.

Klart man blir glad och det är helt omöjligt att inte ställa upp. Ni har som möjlighet… Hjälp till att rädda liv, och ha roligt när ni gör det.

Läs mer om… arrangemanget, initiativet, anmälan

andra bloggar om träning, löpning, spinning, sportlife, göteborg, cancerfonden, rosa bandet, rosa löpbandet, kinderägg, livräddare

Långpass som VM i klyschor

Det blir sällan som man tänkt sig.

Jag skulle ha gjort ett långpass i söndags. Sådan var planen. Jag försökte leka vuxen och lät kroppen beordra ytterligare en dag löpvila till förmån för ett core-pass. Långpasset avverkades istället igår. Bättre sent än aldrig.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Skitsnack. Vilket plagg trollar bort det-spelar-ingen-roll-vilket-håll-du-springer-åt-för-du-har-motvind-ändå-här-på-västkusten-vindarna…? Så löpningen flyttades in. In på gymmets löpband.

Ställde mig nyfiket på vågen innan passet och fann mig själv snart paniskt hyperventilerande. En lat helg hade inneburit tre kilo plus. Och för första gången låter det fullkomligt rimligt. Det är insidan som räknas. Ja, var fan sitter annars fettet?

Man hinner tänka lite under ett långpass på löpband. Och förkasta gamla sanningar. Alla vägar bär till Rom. Det är knappast att lova för mycket att påstå att denna väg skulle få förbannat svårt att ta mig till Rom.

Tolv dagar kvar igår till nästa tävling och jag vet inte riktigt på vilket sätt jag ska lägga upp formtoppningen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vilken kategori tillhör då gårdagens pass? Den som lever får se.

Jag ställde in bandet på 1% motlut och inledde i 5:10-tempo. Som vanligt var inledningen jobbigast. Mellan fyra och sex kilometer syntes det omöjligt att få ihop hela sträckan. Där orden tar slut tar nävarna vid. Så det var bara att hålla käften och slå sig fram. Efter milen kändes det hur bra som helst. Och lite tråkigt. Och långsamt. Så jag la in lite fartlek. Omväxling förnöjer. Den sextonde kilometern gick i 4:10-tempo och kändes riktigt bra.

När jag nått 18km var kroppen förbannat fräsch. Och jag kunde gott gjort några till. Men. Lagom är bäst. Det är viktigt att hushålla med energin. Och. Den som spar han har.

18 kilometer avverkades på knappt 90 minuter, strax under 5:00-tempo, och tillsammans med en halv kilometer uppvärmning och två kilometer nedjogg nådde jag nästan hela halvmara-distansen.

Känner mig väldigt revanschsugen inför halvmaran nästa helg. Det gick ju inget vidare i Stockholm. Dock har jag svårt att se hur jag ska lyckas sänka mitt personbästa från 1:33:18 till årsmålet sub90. Men… Ingenting är omöjligt.

andra bloggar om löpning, träning, göteborg, insidan, fetma, klyschor, språk

Motivationshöjare med klös

Igår var det världspremiär. Det vore fel att kalla det succé. Så någon uppföljning lär dröja. Annars hade det lustigt nog varit läge för det idag. Eller. Faktiskt redan igår. Lustigt nog.

Vid ordertillfället löd leveranstiden 2-4 veckor. På orderbekräftelsen var det plötsligt 3-6 veckor. Men. Fem arbetsdagar efter lagd order var de här. Ännu ett par nya skor.

Mina Brooks som väl egentligen är ett par träningsskor må vara snygga. Men jag upplever dem förbannat klumpiga i intervaller på bana. Så jag började leta spikskor. Lögn att lyckas. Löplabbet hade två par skitdyra allroundskor. Och fula. Nej tack. I övrigt, inget. Göteborg är en liten skitstad i det här fallet. Kläder är de duktiga på, sportbutikerna. Sport är de inte så duktiga på. Hur blev det så?

Nätet har som vanligt lösningen på de flesta problem. Och likt de flesta lösningar nätet har att erbjuda var även denna förhållandevis gratis.

Kvoten för egna foton har som påpekats fyllts. Publicerar bilden från tillverkaren. Ännu ett par Brooks, levererade från Running Warehouse i USA…

Skoparken har fått förstärkning. Den observante noterar att skon inte alls är så svart. Nä. Men… Brooks var det enda tänkbara att köpa oprövat eftersom jag springer i såna och trivs i dem. Och då fanns bara en distanssko. Skon var jävligt billig. Det var någon slags super-sale. Och det är ändå någon slags succé. Allt jag bär löpandes är just svart, vitt och rött.

Om de sen går att springa i återstår att se. Jag har aldrig haft ett par spikskor och man känner sig löjligt nog lite som en friidrottare bara av att tassa omkring i dem här hemma. Och jag är jävligt sugen på att skruva i spikarna och sticka iväg och köra intervaller.

Men… Jag är fortfarande lite rosslig och får dröja med debuten i spikskor. Jag vilar mig till lördag och Stockholm Halvmarathon.

andra bloggar om löpning, löparskor, sport, sportaffär, löplabbet, brooks, göteborg, näthandel

Hälvete och tusingar också

Ursäkta svordomarna, men jag är lite KNÄckt…

Ett par år i Göteborg börjar ge resultat…

Nä. Någon coach av mått lär man inte kunna knyta till sig utan en nämnvärd sedelbunt. Så i brist på annat får jag låta själv vara bästa dräng. Datorn som styr löpbandet får duga som skrikapa.

Intervaller på löpband igår. Som vanligt satsade jag hårt. Tio tusingar i 3,55-tempo med 1% motlut och två minuters promenerande vila.

Det diskuterades kort på en annan blogg. Det känns som om löpbanden rullar på så mycket snabbare än vad displayen visar. Men jag vet inte. Det kanske bara är en känsla jag bär. Jag och tydligen flera andra. Men ändå. Jag tar inte gift på det.

Hur som helst. Jag gjorde mina tusingar. Redan efter fyra repetitioner kändes det tungt. Efter åtta var jag hyfsat nöjd. Och efter att ha fullföljt hela programmet infann sig nästan någon slags lycka.

Då knackar problemen på dörren. Som påpekat i föregående inlägg har mitt vänstra knä börjat strula. Igår på injoggningen gjorde det sig åter påmint. Inte jobbigt mycket men ändå. När jag avverkade intervallerna kände jag ingenting men när jag sedan skulle jogga ner högg det till med besked i knät. Jag höjde farten och det försvann. Jag gick och kände ingenting. Men det är ju tydligen viktigt att jogga ner, så jag plågade mig lite smått i tio minuter. Dessvärre måste jag överkompenserat för att minimera smärtan i knät och detta har resulterat i att jag har något förbannat ont i hälen nu. Så pass att jag knappt kan gå utan att med lätthet kvala in till grimas-SM.

Ett mycket bra pass genomfördes. För att optimera återhämtningen tvingade jag mig att jogga ner. Detta resulterar i att återhämtningen möjligen är olyckligt avlägsen. Jo, det är lite av ett hälvete…

andra bloggar om löpning, träning, intervaller, göteborg, skada, häl, knä, löpband

Varvet ett hån – igen…

Ilskan har svalnat en aning.

Dock kan jag inte låta bli att förvånas av arrangörens respektlöshet mot deltagarna. Man är jävligt kaxig och påstår sig vara världens största halvmarathon. Utan att alls bry sig det minsta om att skapa förutsättningar för det.

Trängseln är alldeles jävlig. Att jag startade i grupp 3 jämfört 16 förra året gjorde föga skillnad.

Som parad vore det ett bra arrangemang. Som världens största halvmarathon är det uselt.

Matts Olsson skriver en lustig krönika i GT. Göteborg är bäst i världen stönar han samtidigt som han vaxar delfinen och uppmanar stockholmarna att stoppa upp Stockholm Marathon i arslet. Störst, bäst, vackrast. Det må i år ha blivit störst vad gäller löpare som tagit sig  i mål. Samtidigt är det världens smalaste halvmarathon. Så… Bäst? Hur fan då?

Jag skrev samma sak förra året och fick en massa skit för det. Det är ju för fan en folkfest, väsnades någon Örgryte-supporter som av naturliga skäl sällan uppskattar tävlingsmoment. Om det nu är en folkfest och inte alls en tävling… Varför klockar man deltagarna? Vad gör kenyanerna där? Varför koras svenska mästaren? Varför finns det startgrupper överhuvudtaget? Varför startar inte alla samtidigt?

För tre veckor sedan i Kungsbackaloppet öppnade jag första kilometern på 4,03. I lördags var jag uppe i gräs och lera och sprang så snabbt trängseln tillät och öppnade på 4,45…

Endast 41091 av 53848 anmälda kom till start. Om ytterligare 12857 startat… Hur i helvete hade det sett ut då…?

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, friidrott, folkfest, stockholm, stockholmare, göteborg, matts olsson, gt

I mål… Aningen förbannad

Världens största halvmarathon skanderas det i varje hörn och varenda jävel med mikrofon upprepar helvetet.

Världens största halvmarathon… Vad fan är vitsen när det går på världens smalaste bana? Förra året startade jag bland flodhästarna längst bak så det är klart att det skulle bli trångt. Ändå lyckades jag jobba till mig en tid som tog mig upp i startgrupp 3. Vad fan hjälpte det?

Vad är det för joker som seedar det här loppet? Det gick så långsamt så att det var pinsamt och efter två kilometer passerade jag om folk som gick… De första elva kilometerna var bara ett jävla trippande och sick-sackande. Start, stopp, hit, dit, vänster, höger, armbåge här och en där.

Det dröjde elva kilometer innan man kunde ta ut steget men då hade jag redan förlorat så mycket tid att det inte gick att reparera.

Sluttid: 1.35,49 Placering: Inte publicerat än. Hittas senare här.

Om arrangören och staden nu ska slå sig för bröstet, vara så förbannat uppblåsta, kalla sig världens största och dessutom ta ut en anmälningsavgift på 400 kronor så får de fan se till och spärra av lite större ytor.

Jag är inte klar med mitt gnäll så jag återkommer i ämnet. Var så säker.

Andra bloggar om halvmarathon, göteborgsvarvet, göteborg, flodhästar

Att ta ut segern i förscott…

Någon som såg Dansbandskampen?

Det var en kollega som slängde ur sig frågan som lockade mig att fälla något dräpande. Ibland önskar man att man kanske höll käften. Det här var exakt ett sådant tillfälle. Fast tvärtom. Jag höll käften men önskar att jag istället serverat mig en mycket olustig position.

Fan va jag plötsligt ville sparka på Scotts. Jag skulle kunna låtsas att jag inte sett det. För alla har väl ändå tvingats på kunskapen om Scotts och Larz Kristerz existens? Men jo. Dessvärre. Jag har sett det. Och igen. För det är ändå en fantastisk lyteskomik de bjuder på. Sveriges bästa dansband ska koras och det bjuds på det ena pajasspektaklet efter det andra. Det blir bra skrattretande. Det är som att utse Årets rätt i Etiopien. Det finns ju inte ens någon mat där…

Kollegan är tydligen släkt på något sätt med sångaren i det förstnämnda bandet. Och det sparades föga på superlativen. Hon var stolt på något sätt. Och jag ville inte ta det ifrån henne.

Det löjligaste med Scotts är de jubelscener som följde efter att Christer Björkman avslöjat att han ville erbjuda dem en plats i Melodifestivalen. Inte en tanke på att de kunde ha tilldelats en riktig skitlåt. Bara jubel. Men det konfirmerar bara det som tidigare bekräftats. Dansband är nöjda med vad som helst. Återigen. Skrattretande.

Mer Melodifestival. Markoolio debuterar nästa år. Han gör det smått överraskande med en ballad. 

Markoolio som sångare…

Jag har hört honom sjunga en gång. Då som publikvärmare inför ett av mina egna bejublade framträdanden. Nåväl…

För att ytterligare knyta ihop inläggets olika kapitel… Det var någon slags premiär av föreställning Rickard+Magnus=Sant på Göta Källare. Dansbandskampens jurymedlem Magnus Carlsson. Carlsson sjöng. Engfors mimade. Det var en stor samling så kallade kändisar på plats och efter showen samlades de kring karaokescenen. Markoolio gjorde succé förmodligen enbart tack vare det publikfriande försöket. Jan Johansens Se på mig lät verkligen inget vidare. Direkt efter klev jag upp och levererade världsklass. Såklart. Förlåt Marko…

Jo. Jag har hört honom sjunga ytterligare ett par gånger. Det har knappast låtit bättre…

Men jag är inte det minsta orolig. När det är på riktigt misslyckas Markoolio fan aldrig. Men eftersom Melodifestivalen utvecklats till ett jävla skämt och knappast kan kallas på riktigt står tusenkonstnären helgarderad.

Avslutningsvis. Ursäkta rubriken. Ett år i Göteborg och redan miljöskadad. Eller se det som en hyllning till den gode Oldsberg vars På Spåret ikväll inleder ytterligare en säsong. 

 

andra bloggar om markoolio, kärlekssång från mig, melodifestivalen, melodifestivalen 2009, magnus carlsson, rickard engfors, scotts, larz kristerz, dansbandskampen, dansband, tv, etiopien, svält, mat, göteborg, ingvar oldsberg, på spåret, henrik strömberg

Blåst och förnedrad…

Idag är det ett år sedan jag flyttade till Göteborg.

Det var en förbannat fin present jag fick. Jag fick den av självaste västkusten själv. Leveransen var både snar och självklar. På väg till jobbet gjorde Göteborg precis vad den är bäst på. Regnade och blåste. Förlåt. Regnade som fan och blåste helvetesvindar.

Vindarna var som om den vore upploppet i ett travlopp kommenterat av den elegante Hans G Lindskog… De kommer från alla håll! Och jävlar vad de kom. Och ganska snart var jag ett paraply fattigare. Återstod gjorde endast något som liknade en gammal tv-antenn. Ok att det blåser hårt ibland. Men när det blåser hårt, måste det då blåsa kastartat åt alla håll? Det finns få till fällen man behöver ett paraply. När det regnar är väl det enda. Så varför blåser det då alltid hårt när det regnar? Den enda gången man vill ha ett paraply är det omöjligt att använda det… Heja Göteborg…

Bara ett år har gått och redan är kontakten med Stockholm av väsentligt avtagande art. Tillfälligt bröts det dock när jag ytterst begränsat figurerade i gårdagens Halv åtta hos mig. Då började plötsligt telefonen äntligen påminna om sin existens.

I programmet beskrev hedersdoktor Sverker Toreskog mig som en 51-årig poet strax efter att han påpekat att han inte visste vem jag är. 51…? Toppen. Verkligen.

Tack Göteborg. Tack Sverker.

andra bloggar om göteborg, blåst, regn, paraply, hans g lindskog, tv, tv4, halv åtta hos mig, sverker toreskog

Kronprinsessan förhindrar utbildning

Sveriges nationaldag. Den skall ju firas nuförtiden. Tycka vad man vill om det. En röd dag är alltid en röd dag. Nu blev det ju på bekostnad av en annan. Så det kan väl egentligen kvitta.

I Sundbyberg har det de senaste åren varit fullt pådrag på golfängarna med otal knallar, något estniskt halvt livsfarligt tivoli och diverse mer eller mindre välrenommerade artister.

I Göteborg hade jag inte nåtts av någon som helst information om något firande. Jo, det var visst någon dragspelare på någon loge eller liknande.

Och så var det det stora samtalsämnet i Kungälv. Kronprinsessans besök.

Ett litet kalas som inte kostade Kungälvs kommun mer än 400 000 kronor.

Närapå en halv miljon för 2 minuter och 28 sekunder av menlösa klyschor och ytterligare 3 minuter och 56 sekunder stå-på-scen-och-glo. Och sedan eskort till nästa korkade kommun. En halv miljon kronor. Vilken underbar harmoni och effektivitet det måste råda i barnomsorg, skola och vård för att kunna elda upp pengar så…

Hur i helvete tänkte de?

Så när era barn inte lär sig något i skolan och det tar en vecka bara att få penicillin utskrivet, minns då att Kronprinsessan Victoria var på besök iallafall. Det kanske kan hela en trasig höft.

Andra bloggar om nationaldagen, 6 juni, sundbyberg, tivoli, göteborg, kungälv, kronprinsessan, victoria, barnomsorg, skola, vård

Skogsbrand sparar pengar

Det är inte det minsta spännande att vakna av lukten av att det brinner.

Allra helst inte när jag inte för längesedan höll på att kvitteras ut från jordelivet i resultatet av en anlagd brand i hyreshuset jag då bodde i. Förmodligen bara tur räddade mig kvar.

Så när jag vaknade strax innan ett och besvärades av lukten av brand greps jag lite lätt av panik och hängde mig ut från fönster och över balkongräcken för att kontrollera grannarnas fönster. Sedan vankade jag av och an från fasad till fasad som någon slags brandvakt.

Nu var det inte värre än en massa skog som stod i brand. Men det fick jag inte reda på förrän vid fyratiden. Samtidigt som det påpekades att röklukten var påtaglig över hela Göteborg. Nu hade jag ju inte dansat med lågor så misstankar om brand i huset var raderade då men det var skönt att få bekräftat att jag inte gick och inbillade sig saker. Fortfarande.

Min oro gjorde också att jag missade att spela 3-1 till Detroit i nattens Stanley Cup-final. Fokus försvann från det när jag trodde jag skulle brinna upp. Fem över två svor jag lätt när jag noterade att jag missat spelstopp med fem minuter. Vilken jävla tur att Pittsburgh reducerade till 3-2 med bara 87 sekunder kvar att spela. Annars hade den jävla skogsbranden kostat mig någon dryg tusenlapp…

Nu sparade branden istället femtio kronor. En högst märklig poäng i sammanhanget.

Andra bloggar om brand, skogsbrand, mordbrand, göteborg, stanley cup, ishockey

Det regnar på mig, ändå är jag torr…

Så började äntligen tennisens världsmästerskap på grus i söndags.

Jag hann se delar av en riktigt dålig kärringmatch innan vi begav oss till trevligheter. Ingen fara. Två veckors underhållande tennis stod på schemat.

I måndags flöt spelet på från start klockan elva till samma stund som jag klev innan för dörren. Hemma och mycket nöjd att få njuta lite tennis. Inte då. Regnet sköljde över Paris och inte en enda boll mer spelades den dagen.

I tisdags inleddes dagen med regn. Inte förrän vid halv två, två och en halv timme försenat, kom spelet igång. Hyfsat god timing med tanke på att jag går korta tisdagar och snart skulle vara hemma. Klockan tre, strax innan jag kommit hem, bröts spelet. Det gick några timmar. Jag gav upp och tog mig en löptur. En timme senare kommer jag hem och då har de strax efter att jag gått ut inlett spelet för att åter bryta det när jag nu hunnit se en fattig kvart.

I går föll inte en droppe regn över Paris. Jag såg inte många sekunder. Min existens hemmavid omöjliggjordes till förmån för någon slags syjunta. Bokcirkel kallar de det. Jag tror det mest skvallras. De är ju ändå kvinnor…

Idag verkar spelet i Paris flyta på utan problem. Äntligen skall jag väl senare vid hemkomst få njuta lite tennis. Dock. Jag tvivlar. Gissa om himlen öppnar sig över de röda grusbanorna kring halv fem…

Imorgon bitti inleds en utflykt som går i mål sent på söndag. Alltså ingen tennis i helgen.

Den kanske mest sevärda veckan tennis på hela året. Och jag hinner fånga några minuter… Toppen. Verkligen.

När det för en gångs skull är regnfritt i Göteborg, ja då ska helvetet gäcka mig annorstädes. Där jag inte befinner mig. Murphy´s law. Lagen om alltings jävlighet. Det är lätt att hålla sig för skratt…

Göteborgsvarvet ett förbannat hån

Jag skrev igår att jag skulle återkomma i ämnet Göteborgsvarvet och det usla arrangemanget.

Jag vet inte om jag orkar. Listan skulle bli för lång för att fortfarande kunna kalla det blogginlägg. Jag ska försöka göra det kortfattat.

45000 skulle ha kommit till start. Det skulle banan klara av. Till start kom bara 33000. Det klarade banan inte av. Åtminstone när de högfärdiga göteborgsjävlarna inte orkar seeda mer än de 1000 första.

Ta till exempel Gösta Nyquist som intervjuades av TV4. Han har fyllt 70 och gjorde med tanke på sin ålder en mycket hedersvärd insats ifjol när han sprang på 2.53,31. Men… Jag sprang halvmaran i Stockholm på 1.35,30. I går startade Gösta 42 minuter före mig. Med startnummer 31162. Jag hade 52618. Alltså möjligen ytterligare 20000 deltagare före mig med en sluttid knappt under tre timmar… På en bana två meter bred…

Hur fan tänker de?

TV4 Sport sände ett sammandrag av loppet i kväll. Där nämndes att arrangören varit noga med att gå löparnas önskemål om ett trängselfattigt lopp till mötes. De hade vad? Vilket förbannat hån! Varför placerades då jag och ett par hundra andra snabbare löpare än jag bakom kassaskåpskyrkogården?

Kan någon förklara logiken?

Folkfest? Klang och jubel? Det är inte det minsta festligt att sicksackandes promenera 21 kilometer och det är svårt att jubla över tiden i mål. Och de 30 orkestrarna som skulle kanta banan. Var höll de hus?

345 kronor betalar man för eländet. Och arrangören har råd att spärra av så mycket som bredden av en skogsstig genom Göteborg. Ska man stoltsera med att vara världens nästa största halvmarathon kan man väl begära att det görs en liten ansträngning för att leva up till det?

Nästa år satsar de på 60000 deltagare. Lycka till…?

Kanske inte så kortfattat men jag lyckades skrapa på ytan av min besvikelse.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, göteborg

Göteborgsvarvet ett förbannat hån

Jag skrev igår att jag skulle återkomma i ämnet Göteborgsvarvet och det usla arrangemanget.

Jag vet inte om jag orkar. Listan skulle bli för lång för att fortfarande kunna kalla det blogginlägg. Jag ska försöka göra det kortfattat.

45000 skulle ha kommit till start. Det skulle banan klara av. Till start kom bara 33000. Det klarade banan inte av. Åtminstone när de högfärdiga göteborgsjävlarna inte orkar seeda mer än de 1000 första.

Ta till exempel Gösta Nyquist som intervjuades av TV4. Han har fyllt 70 och gjorde med tanke på sin ålder en mycket hedersvärd insats ifjol när han sprang på 2.53,31. Men… Jag sprang halvmaran i Stockholm på 1.35,30. I går startade Gösta 42 minuter före mig. Med startnummer 31162. Jag hade 52618. Alltså möjligen ytterligare 20000 deltagare före mig med en sluttid knappt under tre timmar… På en bana två meter bred…

Hur fan tänker de?

TV4 Sport sände ett sammandrag av loppet i kväll. Där nämndes att arrangören varit noga med att gå löparnas önskemål om ett trängselfattigt lopp till mötes. De hade vad? Vilket förbannat hån! Varför placerades då jag och ett par hundra andra snabbare löpare än jag bakom kassaskåpskyrkogården?

Kan någon förklara logiken?

Folkfest? Klang och jubel? Det är inte det minsta festligt att sicksackandes promenera 21 kilometer och det är svårt att jubla över tiden i mål. Och de 30 orkestrarna som skulle kanta banan. Var höll de hus?

345 kronor betalar man för eländet. Och arrangören har råd att spärra av så mycket som bredden av en skogsstig genom Göteborg. Ska man stoltsera med att vara världens nästa största halvmarathon kan man väl begära att det görs en liten ansträngning för att leva up till det?

Nästa år satsar de på 60000 deltagare. Lycka till…?

Kanske inte så kortfattat men jag lyckades skrapa på ytan av min besvikelse.

Andra bloggar om göteborgsvarvet, halvmarathon, göteborg

Och i mål…

Arrangören av det här spektaklet kan dra åt helvete.

Göteborgsvarvet. Vilket jävla skämt…

De är jävligt kaxiga och påpekar att varvet är världens näst största halvmarathon. För att man ska leva upp till det kanske man ska låta bli att ha stora delar av banan som bara är två meter breda. Eller åtminstone seeda fältet så att man slipper bli ståendes på flera ställen för att en hord gravida flodhästar kollapsat och blockerar vägen.

Återkommer med detaljer i ämnet imorgon. Nu ska jag iväg och grilla. Och trycka i mig något drickbart. Vad som helst, bara det är alkohol i.

Stort tack till de vänliga själar som stod och hojtade glatt och livligt på mig längs banan.

Sluttiden 1.42,42 får väl anses acceptabel under rådande omständigheter. 

Det trasiga knät gör ont. Förbannat ont. Men jag tog mig i mål utan att vara det minsta trött. Det är väl det minsta man kan begära. Att man ska få vara trött efter ett halvmarathon.

Just nu är jag både förbannad och till viss mån lite nöjd. Märklig känsla.

Andra bloggar om halvmarathon, göteborgsvarvet, göteborg, löpning

Självmord och repris av 1998

Ordningen är återställd.

AIK har tagit sig förbi blåvitt och äntligen är det med all rätt möjligt att låta näsan peka aningen högre upp mot himlen när jag lägger gatorna under mina fötter här på västkusten.

Jag inleder dock med något slags självmord…

Min trovärdighet kan ifrågasättas. Tidigt hade jag givit upp hoppet om guld. Bara två matcher in på säsongen. Men helt ärligt såg det förbannat illa ut. Nu ser det annorlunda ut. Åtminstone i tabellen. Hoppet lever i allra högsta grad. Jag tycker fortfarande att det ser smått eländigt ut på plan. Kvaliteten i Allsvenskan må vara kass. Men vem bryr sig så länge AIK vinner?

Jag påpekade förvisso snart efter segern mot Gefle att det går att vinna guld nästan utan att kunna göra mål. Efter det kom petningen som jag länge efterlyst. Petningen av Daniel Örlund. Och sedan dess har AIK tre raka segrar med Nicklas Bergh mellan stolparna. Det är på intet sätt vackert utfört. Men det vackra på planen ser man sällan i någon tabell.

AIK ligger tvåa ikväll och är som sämst trea när Allsvenskan gör uppehåll. Oavgjort mellan Blåvitt och Elfsborg imorgon och AIK ligger kvar på andra plats. Placeringen kan förvisso kvitta hur skönt det än vore att få ligga före IFK Göteborg i sju veckor. Det viktiga är att avståndet till ledande Kalmar FF bara är fyra poäng.

Vidare om att inte behöva göra mål. AIK har nu lyckats göra ett mål mer än jumbon från Sundsvall. Med en match mer spelad. Ändå lever ännu hoppet om guld kvar en tredjedel in i säsongen.

1998 kan mycket väl återupprepas i år.

Andra bloggar om sport, allsvenskan, fotboll, sm-guld, aik, daniel örlund, nicklas bergh, göteborg, blåvitt, ifk göteborg

Märkligt skryt

Någon slags föraning om sommar har slagit klorna om åtminstone Göteborg med omnejd.

Jag fick bittert erfara det i mitt halvmarathon i lördags.

Lite sol och plötsligt skall motorcyklar och annat jag inte bryr mig det minsta om ut och visas upp. Det kan jag köpa. Men alla dessa cabriolets som skall visas upp och glassas omkring i vad det verkar mest för skrytandets skull…

Är det något att skryta med att man inte har råd med tak?

Andra bloggar om sommar, sol, göteborg, motorcyklar, bilar, cabriolet

Mitt liv som martyr

Det slog mig på väg till Kungsbacka i lördags vilken ofantligt korkad idé det var att plötsligt utsätta sig för ett halvmarathon.

Men det är väl bara ytterligare en fjäder i min martyrhatt…

Jag bor 25 mil från min dotter, förvisso ofrivilligt men ändå. Jag tycker sömn är ett förbannat slöseri av liv så jag håller mig vaken så länge det går vilket alltid resulterar i alldeles för lite sömn och morgnarna blir ett helvete. Jag anser mig alltid ha så gott om tid så jag tvunget måste sysselsätta mig med något tills en bra bit efter att jag egentligen var tvungen att gå vilket ofta tvingar mig att springa till bussen. Och allra värst håller jag på ett fotbollslag som inte kan göra mål och har dessutom bosatt mig i staden i vilken svenska mästarna befinner sig.

Såklart jag slänger mig otränad och med trasigt knä in i ett halvmarathon. När jag ändå håller på kan jag väl bege mig till Ullevi ikväll med ett gäng blåvita supportrar och se AIK misslyckas göra mål och få stryk.

Varför inte?

Andra bloggar om martyr, sömn, tidsoptimism, fotboll, aik, göteborg