Rättvis dubbel och Blåvitt har fått nog

SM-guld. Cup-guld.

En klassisk dubbel.

Det hann väl inte gå mycket mer än en kvart innan guldet i stort sett var klart. Åtminstone hade lugnet infunnit sig. Tendensen var klar. Guldet skulle bärgas.

Det enda orosmomentet var väl att mannen med pipan möjligen skulle kunna gå på någon av kärringen Sebastian Erikssons alla löjeväckande dåliga försök att filma till sig fördel.

Roligast var det i första halvlek när Eriksson på offensiv planhalva tar sats för att sätta in en tackling, missar helt och hållet, tappar balansen och faller handlöst. Alla moment utan att någon egentligen är i närheten. Sedan syns Eriksson ligga och vrida sig i vad som verkar vara dödssmärtor. Lite för länge för att bara vara en reaktion. Plötsligt springer han sedan omkring som om ingenting hänt…

Det är Sebastian Eriksson. Och det är Carlos Valderrama.

Och sen är det ju hysteriskt roligt att läsa alla kommentarer på GP om att domaren skulle ha brutit i slutet för huvudskada. I vanlig ordning låg Sebastian Eriksson och vred sig i simulerade dödssmärtor. Att till och med IFK Göteborg, och framförallt Kim Christensen, själva valde att ignorera sin lagkamrat väljer den blåvita skaran att blunda för.

Skandal skriker de på GP. Domaren skulle ha blåst av. AIK skulle ha spelat bollen ut över sidlinjen. Men att Kim Christensen tidigare satte igång spelet med Eriksson döende bara ett par meter ifrån honom var tydligen oväsentligt…

Det är möjligt att Eriksson inte filmade den här gången. Det kan ha hänt att Eriksson krockade med en insekt och fick ont. Men så mycket som Eriksson filmar har jag full förståelse för att domarna till slut ledsnar och skiter i honom. Som sensmoralen lyder i den gamla sagan… Never cry wolf.

Guld och guld. Inget är så rättvist som fotboll.

andra bloggar om fotboll, aik, blåvitt, ifk göteborg, svenska cupen, kim christensen, sebastian eriksson

Ölfest och hemlängtan

Bara sju kvar i Idol.

Eddie Razaz har figurerat i tre av fyra utröstningsdueller. Det krävs inget tyngre intellektuellt artilleri för att förstå att det krävs något extra för att Eddie ska klara sig kvar mycket längre. Man tar för givet att Eddie ägnar stort fokus åt varje enskilt moment som kan fälla avgörande.

Varje veckofinal ska bära något slags tema. Kvällens tema är Världens bästa låtar. Inte så lustigt i sig. Men utifrån urvalet förbannat lustigt.

Så vad har mannen med kniven mot strupen valt? Utifrån temat sett möjligen det sämsta valet någonsin i Idol. Något av det mest mediokra som spelats in. Jag tror inte Eddie ens fått godkänt om temat varit Världens tio tusen bästa låtar.

If you’re not the one av Daniel Bedingfield. Knappast en av världens bästa låtar. Hemlängtan?

Annars levererar Aftonbladet den lustigaste rapporten kring årets Idol. Tidningen skriver om idolernas ölfest. Det var Tove. Och Calle. Och två öl. Inte så mycket fest. Inte så mycket öl.

andra bloggar om idol, eddie razaz, tove styrke östman, daniel bedingfield, musik, calle kristiansson

3500 kronor för varje Idol-audition…?

Att dansbandsklicken överhuvudtaget tar sig själva på alltför stort allvar är knappast något nytt. Men nu har det fan brunnit i röven på det inavlade Malung och Strängnäs.

SVT:s Dansbandskampen anklagas för att inte ersätta deltagarna korrekt. Dansbanden deltar i en tävling och ersätts med vad jag i sammanhanget tycker är generöst, 1500 per band. Veckans clown, Musikerförbundets Jan Granvik, ryter till och menar att banden skall ersättas med 3500 per medlem plus ersättning för resor.

Någonstans läste jag om ett gäng på 50 dansare som minsann skulle ställa in sin resa till Strängnäs som någon markering mot ersättningen. Jättearga var de. Och så satte de sig med sina löständer av trä och spelade banjo…

Det talas om avtalsenliga löner. Men hur i helvete kan ett deltagande i Dansbandskampen förväxlas med arbete?

En sak ska tilläggas. En viktigt detalj som dessutom skänker historien viss komik tillika heder åt utsatta grupp. De som nu påstås få för lite betalt verkar vara de enda som är ok med det. Och det är inte så att de gärna jobbar gratis. De inser att detta är en tävling och att de via programmet erhåller ovärderlig marknadsföring.

Ersättningen för oss handlar om ett reklamvärde för mångmiljonbelopp, säger Jan Lindberg i Date.

Reklamen är värd mycket mer för oss, säger Conrad Bohman i Gamblers.

Det tragikomiska resultatet av svängomen som Granvik och fansen bjuder upp till blir att de som ska låtsas företräda dansbandens intressen och fansen som ska supporta i slutändan stjälper dem. Förra årets tvåa Scotts strutsade omkring som ett hobbyband och har efter tävlingen deltagit i Melodifestivalen, fått släppa sina två första plattor och fakturerar idag enligt uppgift hundra tusen för en spelning.

Nu erbjuder Jan Granvik banden 3500 per medlem i utbyte mot ett avhopp. Han vill köpa loss banden från Dansbandskampen och förneka dessa halvdana musiker en chans att tjäna stora pengar. Låt oss vrida tillbaka tiden och fråga medlemmarna i Scotts vilket de väljer…

Det är värt att upprepa. Dansbandskampen är en tävling och ska fan inte förväxlas med arbete.

I första avsnittet deltog ett gäng tondöva loppiskostymer och orsakade med största sannolikhet ett brutalt tittartapp. I rimlighetens namn borde de få böta. Att de sju överhuvudtaget skulle lyckas kvittera ut ens en sjundedel av 24500 som ersättning för en tvålåtars spelning är så skrattretande att jag skulle behöva valium för samma slant för att lyckas förgöra den hysteriska skrattsalvan.

Cia Hedenström, projektledare på produktionsbolaget Baluba, försvarar ersättningsnivåerna.

Vi anser att det här är en tävling, det handlar inte om regelrätta artistarvoden och det är helt frivilligt att vara med.

Och därmed tycker jag att Cia har avslutat det här tramset. Det är en tävling, ej att förväxla med arbete. Det är frivilligt och banden har tecknat gällande avtal. Och framförallt. Banden inser att de deltar i en tävling och är tacksamma för den ovärderliga reklamen.

Men tvärtom. Det verkar långt ifrån avslutat. Jan Granvik trummar på med ögonbindel.

Och Jan Granvik… När du ändå är igång. Slå en signal till TV4. Skrik skandal och kräv ett arvode på 3500 kronor plus ersättning för resa till varje människa som deltar i Idols audition. Lycka till.

andra bloggar om svt, dansbandskampen, dansband, musikerförbundet, jan granvik, date, gamblers, scotts, cia hedenström, baluba, idol

Zlatan har spelat sitt sista mästerskap

Erik Hamrén är klar.

Trots det tidigare förbannat osmidiga initiativet som resulterade i strandade förhandlingar har Lagrell lyckats teckna kontrakt med en stolt och tacksam förbundskapten.

Men… Vad för slags magiker är Hamrén? Förbundet skriver på sin hemsida…

Parterna är nu eniga om att Hamrén kvarstår som huvudtränare för Rosenborg fram till 31 augusti 2010, då han övergår att på heltid leda det svenska landslaget över kvalet till VM i Brasilien 2014.

Han tar över landslaget på heltid samtidigt som kvalet till EM 2012 i Polen och Ukraina inleds. Vad för slags garantier har Hamrén lurat i Lagrell som är skäl nog att ignorera ett mästerskap som möjligen skulle vara Zlatans sista?

Blåvitt missar cupfinalen och GP hyllar myntkastning

Ara Abrahamian tog åtminstone emot sin medalj. Att han sedan lämnade den ifrån sig är av mindre vikt. Ara drabbades av ett av olympiska historiens största hån och hade den giltigaste av anledningar att protestera.

IFK Göteborg brydde sig inte ens om att ta emot sina medaljer. Av ingen anledning egentligen. De ville bara inte. Inte heller gav de några intervjuer.

Ett synnerligen uselt uppträdande. Disciplinnämnden har utfärdat straff för mindre. Nu borde de träffas för ett nytt sammanträde.

Veckans clown, IFK Göteborgs klubbdirektör Seppo Vaihela var enligt uppgift tydligen besviken efter matchen.

Jag hade hoppats att fotbollen skulle segra. Det tycker jag inte att den gjorde.

Jag vet inte vad clownen Seppo överhuvudtaget menar. Förlorade fotbollen för att AIK-fansen sprang in på planen för att fira guldet? Precis som Kalmars fans gjorde förra året och Göteborgs fans själva gjorde för två år sedan. Men att se sitt eget ansvar i den bristande säkerheten är tydligen helt avlägset för clownen. Undrar om han varit lika besviken om IFK vunnit och deras egna stormat planen…

Att AIK:s fans sprang in för att fira guldet var det besvärliga. Inte att IFK:s fans kastade mynt på Mutumba.

De firande supportrarna kan vänta sig böter rapporterar GP. Gällde det även Kalmars fans förra året? Och IFK:s 2007? Eller är det enbart AIK:s fans? Han eller hon som kastade mynt på Mutumba får… medalj??? GP skriver en jävla massa skit om matchen. Och genom att inte nämna anfallet på Mutumba tar jag för givet att de står bakom det och hyllar det.

På lördag skulle cupfinalen spelas. AIK skulle slå IFK Göteborg och säkra dubbeln. Nu blir de mästare i kavaj. Om Ara kunde stängas av och förlora sin OS-medalj förtjänar Blåvitt åtminstone samma behandling.

andra bloggar om fotboll, sm-guld, aik, ifk göteborg, blåvitt, ara abrahamian, seppo vaihela, myntkastning, martin mutumba, gp, cupfinalen

GULD

SM-guld

Och Daniel Tjernström fick avgöra.

Som Lisa Ekdahl sjöng…

Det är en saga alltför god för att vara sann.

andra bloggar om sm-guld, aik, lisa ekdahl, daniel tjernström

Fotboll är bäst på TV

Fotboll är bäst på tv.

Jag är inte alltid överens med Thomas Bodström. Nästan aldrig. Men vi håller båda på AIK.

Jag växte upp på Råsunda under 80-talet när Bodström figurerade i AIK:s backlinje. Då gick jag på varenda match. Vill minnas att Bodström vid något tillfälle påstått att fotboll gör sig bäst på TV. Där är vi också överens.

Jo, jag får en massa skit för det. Fotboll ska ses på plats påstår antagonisterna. Jag offrar gärna stämningen till förmån för repriser och framförallt för att kunna se bättre. Dessutom har jag ingen större lust att attackeras av stenar.

Och varför skulle inte fotboll på TV vara ok? Varför gör de skillnad på underhållning? Folk ränner en massa på bio. Teater på TV. Men teater live då? Misstänker att förespråkarna av live-underhållning med stämningen som främsta skäl hänger förvånansvärt sällan på Dramaten…

Jag slipper frysa. Jag slipper köa för ölen.

Det vore förbannat roligt om Bojan får avgöra.

Snart avspark. Nu är det mest ångest. Jag väntar mig en lång och olidlig mållös längtan efter slutsignalen.

Om goa gubbar, hatet och den lilla arenan

Det är en jävla match.

Av en massa anledningar. Allsvenskan skall avgöras. Att guldet delas ut först i sista omgången är inte helt ovanligt nuförtiden. Men att de båda och enda guldkandidaterna möts i sista omgången är ytterst ovanligt och måste anses vara någon slags dramaturgisk jackpot.

Bara därav skäl nog att kallas en jävla match.

Stockholm mot Göteborg. Nåväl AIK är visserligen från Solna. Men eftersom huvudstaden inte lyckas presentera något fotbollslag kan de väl få åka snålskujts på det svartgula från grannstaden.

Serieledarna mot tvåan. Bästa bortalaget mot bästa hemmalaget. Bästa försvaret mot skytteligaledaren. Och med viss välvilja då… Stockholm mot Göteborg. Och hatet…

Det ska ju vara så jävla trevligt här i Göteborg. Goa gubbar och glatt och gott. Jag vet inte. De dårar med blåvita textilier som jag tvingats bekanta mig med här i Göteborg är väldigt duktiga på att hata AIK, hata Solnatattarna, hata råttjävlarna och hata Bojan… Det är beklämmande sällan om ens någonsin jag hört någon hyllning till deras lag. Inget enda Älska Blåvitt. Många, många Hata AIK.  Det är väldigt lite kärlek och väldigt mycket hat.

Göteborg och goa gubbar… De där goa gubbarna, var fan är de?

Och det här med arenan…  Nya Ullevi är gamla och gamla är nya. Inga som helst konstigheter. Låt mig kalla dem Stora och Lilla Ullevi. Lilla som är den nya och som heter gamla…

Media är förbannat duktiga att göra en höna av en fjäder. En jävla match räcker naturligtvis inte. Man slår på stort med Århundradets match. Nu är ju just ordbruket Århundradets match förbannat fånigt eftersom århundradet bara är nio år gammalt och exakt samma tidsrymd skulle inbegripas av Årtiondets match.

Man vill möjligen göra århundradet synomnymt med historien och det skulle ju fungera hyfsat väl förra århundradet men såklart inget vidare detta. Men låt oss ignorera bristerna i språket. Matchen har ingredienser nog för att kallas den Allsvenska historiens största match. Alla ingredienser. Alla utom en.

Publik.

Matchen spelas på Lilla Ullevi. Lilla Ullevi med en kapacitet på 19000 istället för Stora Ullevi som tar 43000.

Låt vara att matchen planerades att spelas på Lilla Ullevi. Inga konstigheter. Det var väl ingen som trodde att IFK skulle vara inblandade i guldstriden ända till slutet. Men nu råkade det bli så. Man står värd för Allsvenska historiens största match.

Så varför i helvete flyttar man inte matchen till Stora Ullevi? Av sportsliga skäl påstår någon pajas och jag förstår genast varför.

Stolparna går inte att flytta på Stora Ullevi. Stora som är den gamla och som heter nya…

andra bloggar om fotboll, allsvenskan, sm-guld, aik, ifk göteborg, blåvitt, goa gubbar, hat, ullevi

Äkta vara stinker en aning

Att vara eller inte vara, det är frågan…

Jag lånar av Shakespeare och undrar:

Äkta vara eller inte äkta vara, det är frågan…

Mat utan tillsatser. Tanken är god. Och förmodligen även maten.

I reklamavbrotten har vi de senaste dagarna bekantats med några småungar i gråa huvtröjor som stryker fram och med plakat som Stoppa matfusket protesterar utanför något som ska föreställa en livsmedelsfabrik.

I reklamen presenteras en ny märkning framtagen av den oberoende föreningen Äkta vara. En märkning för just mat utan tillsatser. Ett berömvärt initiativ och jag nickar lite godkännande och belåtet när jag ser den första gången.

Men symbolen har knappt hunnit visas innan den helt och hållet försvunnit bakom City Gross-loggan… En sponsrad oberoende förening…? Trovärdigt? Tveksamt.

andra bloggar om city gross, äkta vara, mat, tillsatser, reklam

Facebook-idioterna och ICA-Jerry

Jag har lyckats eliminera det värsta av förkylningen. Men när den nu ändå drabbat mig, slagit ut mig och nu bara hänger kvar alldeles för lite för att fortfarande kalla mig sjuk men ändå för mycket för att utan farhågor våga snöra på mig löparskorna så passar jag på att låta den lilla vintervilan ta vid.

Således inte mycket löprelaterat att rapportera om.

Istället äter jag nu alldeles för mycket choklad och tittar på tv. Det har funnits ett par bloggtexter. Men de var möjligen för elaka. Jag har blivit en jävla fegis… Det är ett helvete vad en enda födelsedag kan göra.

Så jag låter det vara.

Det är märkligt hur korkade folk är. Facebook är ett stort skyltfönster av idioti. Framförallt de varningstexter som pöbeln kopierar in i sina statusrader.

Godkänn inte en Rolf Ingdahl Jensen som vän!!!!! Han är en hacker. Om dina vänner tillför honom till sina listor kan han ockå hitta dig och hacka dina Data ID. Kopiera detta meddelande och skriv den som status så alla dina vänner kan se och kopiera det!

Fan. Folk har helt och hållet förlorat sin förmåga att ens fundera över att nyttja ett kritiskt tänkande. Men det är klart. I deras eländigt sorgliga försök att vinna tävlingen flest vänner får man väl förstå att de glatt godkänner vad fan som helst. Men helt ärligt. Det är klart att det inte finns någon som heter Rolf Ingdahl Jensen…

Så i en sån här tid där det kritiska tänkandet tydligen har upphört att existera sprids nu en ny statusrad, det underbara hånet mot idiotin tillika räddningen för de försvarslösa.

ADVARSEL! HVIS DU FÅR MAIL MED BESKJED OM Å STIKKE ET JERNRØR OPP I ROMPA; SÅ LA VÆR Å GJØR DET!! DET ER EN LUREMAIL OG DET GJØR KJEMPEONDT!!! KOPIER OG LIM INN PÅ DIN STATUS OG ADVAR ANDRE!

Jo, det blir som sagt en del tv nu. Det finns få saker som engagerar folk så mycket som just tv. Märkligt nog. Och ännu mer reklamen än programmen vad det verkar. Hur nu det är möjligt. Det blev en jävla uppståndelse när ICA släppte lös sin nya figur Jerry. Nu förstår jag varför. Man hör ju fan inte vad han säger.

andra bloggar om facebook, idioti, statusrad, kritiskt tänkande, reklam, ica, ica-jerry

Min ytterst alternativa Mona-Lisa

25 oktober 2009. Ett ur personlig synvinkel alldeles ypperligt tillfälle att belönas med en extra timme.

Jag minns ett morgonprogram i någon av kanalerna för ett par veckor sedan. Ernst Billgren satt och berättade om sin nya bok. Och något om att genialitet och kreativitet krockar vid 32 års ålder. Jag kan inte exakt återge orden men minns att jag då tolkade det som att om man någonsin skall lyckas med något kreativt så är det vid just nämnda ålder.

Just därför känns det fantastiskt lämpligt att mitt sista dygn i den magiska åldern lyckligt nog är 25 timmar långt.

Dessvärre kan jag inte skryta med några större framsteg idag och det känns minst sagt galopperande bråttom nu. Jag har ett par projekt i korgen under bearbetning. Men vad kan man lyckas fullända på en halvtimme?

Mina absolut sista minuter att lyckas måla en Mona-Lisa, skriva en Don Quijote, tonsätta en Eine Kleine Nachtmusik,  regissera en Pulp Fiction, skriva en Life on Mars eller utveckla en relativitetsteori slösar jag alltså bort på ett blogginlägg…

Det är klart man undrar hur det står till…

Nytt nöjesfält och inställd livräddning

Från vår balkong ser man delar av Liseberg.

Här hemma har kanske ett annat nöjesfält börjat ta form. En ny attraktion har installerats. Berg-och-dalbanan Motivation.

Ena dagen är motivationen på topp och nästa års tävlingar planeras. Dagen efter är det mest hopplöst. Och så rullar det på. I asymmetriska intervaller. Så jag vet inte. Så mycket nöjesfält är det kanske inte. Det är åtminstone inte så mycket nöje alls. Mest bara en rent jävlig berg-och-dalbana i vilken säkerhetsbältet gått i baklås och personalen har gått hem.

Eller. Va fan… Det är nog ursprungligen inte motivationen det är fel på. Jag vet fan inte hur jag ska träna. Jag menar… Jag kan träna och träna och nog fan har jag tränat i år. Men resultatet av all träning borde vara större än de drygt två minuter jag sänkt personbästat på halvmaran.

Så varför ska jag träna så mycket när jag inte får något ut av det? Kunskapen av att kunskap är en bristvara förtrollar stor motivation till hopplöshet.

Imorgon ska vi rädda liv. Det ska väl inte vara så svårt att finna motivation till.

Så tänkte jag igår. Idag är gårdagens morgondag här. Jag känner mig inte helt kry och tvingas avstå livräddningen. Men å andra sidan lämnar jag då istället plats för ännu en försäljning av mitt pass på Rosa (löp)bandet och min avgift blir ett bidrag till forskningen.

Så då bidrar ändå min sjukdom till något gott. Man får va nöjd med det lilla…

Om att snubbla på mållinjen

Filip och Fredrik räds Rosenblom. Eller möjligen den som håller i programmets plånbok. Nåväl. Någon slags självbevarelsedrift vill åtminstone påstå det. Hur som helst var det förbannat surt att snubbla så på mållinjen.

Enligt uppgift var det 3000 som sökte till andra säsongen av Vem kan slå Filip och Fredrik. Efter diverse gallring enligt någon modell jag inte känner till kallades några hundra för att testas. Styrkeprov och konditionstester tillsammans med tester för att avgöra nivån av allmänbildning skiljde trettio deltagare från de övriga.

Jag var en av de trettio.

En småregnig lördag i somras samlades vi vid Karlbergs Militärhinderbana. Det vore bara löjligt att låtsas som att jag inte var segerviss inför uppgiften. Den tidigare helgen av två dagars testande innehöll både en hinderbana inomhus och det klassiska bip-testet och jag hade knappast skrämts av konkurrensen.

Dessvärre hade jag snart tappat lite mod när jag insett upplägget för finaldagen. Bara en knapp tredjedel av hinderbanan skulle springas. Dessutom den allra minst utslagsgivande. Kulstötning och chins tillhör väl inte heller mina starka grenar men att kasta in handduken var knappast aktuellt. Istället körde jag på och hoppades att de tidigare två dagarna skulle väga tungt.

Senare efter lunch och ett gediget allmänbildningstest i Solna Gymnasiums aula återstod endast en längre avslutande intervju till vilken jag lyckades få sista kölappen. Tillika nitlotten och möjligen nådastöten. En intervju som gjordes utomhus trots ett kyligt hällande regn. Både kamerateam och praktikanten som intervjuade mig var så förbannat less på regnet och sin uppgift när det väl var min tur att det var förbannad lögn att överhuvudtaget göra något positivt sista intryck. Hon ställde korkade frågor och brydde sig inte det minsta om att lyssna på mina svar. För att inte försämra mina möjligheter kändes det för stunden klokt att hålla god min och inte ifrågasätta hennes nonchalans. Så här i efterhand hade kanske det motsatta hjälpt för att lyckas prestera ett tv-mässigt intryck.

Av alla intervjuer som filmades under de tre dagarna var det möjligen den sista som beaktades i de avslutande castingdiskussionerna. Och då är det inte omöjligt att det var det som gjorde att mitt foto åkte i papperskorgen. Oavsett hur väl jag presterat i alla tester.

Å andra sidan kanske jag inte alls tillhörde de bästa. Men jag har information från en annan deltagare med viss insyn som påstod att det var vissa strider i den avslutande castingprocessen mellan castingteam och produktion. Vad fällde avgörande? Det hade känts så mycket bättre att förlora i en duell i hinderbanan eller i vilken annan gren som helst än att sorteras bort för en dålig intervjus skull.

Efter att ha gjort dubbla resor till Stockholm och ändå haft en hyfsat god känsla efter sista uttagningen blir det förbannat tomt när man får ett samtal av någon assistent som säger att man inte har gått vidare utan ens den minsta förklaring. Men vafan… C’est la vie. I guess.

Hur som helst var detta en mycket minnesvärd upplevelse. Bland annat fascinerades jag av Felix Herngrens ödmjuka och förvånansvärt timida framtoning. För att inte fullständigt köras över stålsatte jag mig och vässade tungan i smyg när jag såg den gänglige silverräven närma sig för att växla några ord. Det blev en mycket märklig situation när jag nästan körde över honom och fick ta ett ångerfullt kliv tillbaka.

En avslutande fundering. Kanal 5 vill såklart göra bra tv. Och det vore knappast bra tv om Filip och Fredrik hade varit besegrade halvvägs in i tävlingen. Därför, och bara därför, får ni inte se mig besegra Filip och Fredrik. Jag var för bra.

andra bloggar om tv, kanal 5, vem kan slå filip och fredrik, filip hammar, fredrik wikingsson, filip och fredrik, militärhinderbana, casting, allmänbildning, felix herngren

Multisport och usel casting

Tävlingsprogram på TV är förbannat populära.

På spåret, Robinson, Idol, Jeopardy, Kvitt eller dubbelt, Vem vill bli miljonär och På rymmen är alla exempel på serier som varit eller är långlivade tävlingsprogram för både kända och okända svenskar. Dessvärre verkar inte de bästa programmen lyckas utan får stå över till förmån för skit som Körslaget, Let´s dance och Stjärnor på is.

Jag har de senaste veckorna följt två av de serier som borde rulla mer frekvent. Superstars avgjordes nyligen med fotbollsveteranen Patrik Andersson som segrare. Superstars gick tidigare 1975, sedan 1996 och nu 2009. Hyfsat intervall mellan omgångarna… Jag fick för mig att tanken var att deltagarna skulle vara gamla inte längre aktiva idrottsstjärnor. Men 1975 deltog Ricky Bruch, Kjell Isaksson och Ingemar Stenmark av vilka alla då stod på toppen av sin karriär. Noterbart att Stenmark var tvåa då, vann 1996 och nu 34 år efter första vändan länge deltog i segerstriden.

Superstars… Man undrar hur några av deltagarna ens ägnades en tanke. Som Malin Ewerlöf. Superstar? Och duon Jesper Blomquist och Mathias Fredriksson som ännu var aktiva och kanske inte borde ha deltagit. Det måste vara en av historiens absolut sämsta casting.

Malin Ewerlöf som enda friidrottare när det finns namn som Kajsa Bergqvist, Sven Nylander, Patrik Sjöberg, Erica Johansson och Stefan Holm. Ylva Nowén istället för Pernilla Wiberg. Sedan saknar man givetvis namn som Gunde Svan, Torgny Mogren, Per Elofsson, Paolo Roberto, Stefan Edberg, Mats Wilander, Jonas Björkman, J-O Waldner, Jörgen Persson, Kenny Bräck, Thomas Gustafsson. Glömmer jag någon?

SVT gjorde ett försök att göra ett liknande program tidigare i år. Mästarnas Mästare. Men helt ärligt tycker jag det är roligare att se gamla stjärnorna hoppa höjdhopp hellre än att se dem lägga pussel.

Det andra programmet jag följer är en reprisering av det fantastiska Camp Molloy. En multisportserie som jag tror sändes 2003. Orientering, löpning, cykling och klättring med full packning i djungel och regnskogar i Australien. Sista lag i mål tvingas skicka hem en deltagare varvid något av ett omvänt Robinson inträffar. Den sämsta röstas hem. Det har verkligen funnits tillfällen att rösta hem troliga vinnare men hedersvärt nog behålls de bästa.

Camp Molloy sänds måndag till fredag 1600 på TV4 Sport i åtminstone ytterligare tre-fyra veckor.

Och apropå dessa tävlingsprogram och usel casting startar snart ännu ett i vilket jag själv möjligen var alltför bra för att få medverka. Mer om det i helgen.

andra bloggar om tv, tävlingsprogram, superstars, patrik andersson, ingemar stenmark, malin ewerlöf, jesper blomquist, mathias fredriksson, friidrott, mästarnas mästare, camp molloy, multisport

Rosa (löp)bandet

Tisdagens rekordlopp och efterföljande intervallträning samt ett pass överkroppsstyrka på kvällen resulterade i en mycket sliten kropp under gårdagen. När inte något lopp är inplanerat känns det löjligt att forcera något i onödan och gårdagen spenderades i viloläge. Det enda träningsrelaterade var att planera in ett pass nästa helg.

Sportlife Exclusive i Göteborg arrangerar vad de kallar 24-timmars-spinningen till förmånen för Cancerfondens Rosa Bandet. Startskottet går 13.00 lördag 24 oktober och eftersom vi skiftar till vintertid under natten avslutas arrangemanget 25 timmar senare 13.00 på söndagen.

Vid sidan av spinningen pågår ytterligare aktiviteter för att samla in pengar. Det gläder mig att det är den fantastiska ordleksstaden Göteborg som får äran att presentera något i sammanhanget så genialt som det Rosa Löpbandet. En hundring för en timmes nyttjande och en tia från Concept för varje kilometer som löpbandet snurrar under dygnet. Oavkortat till Cancerfonden.

Löpning, ordlek och välgörenhet.

Som ett jävla kinderägg.

Klart man blir glad och det är helt omöjligt att inte ställa upp. Ni har som möjlighet… Hjälp till att rädda liv, och ha roligt när ni gör det.

Läs mer om… arrangemanget, initiativet, anmälan

andra bloggar om träning, löpning, spinning, sportlife, göteborg, cancerfonden, rosa bandet, rosa löpbandet, kinderägg, livräddare

Ännu ett PB!

Jag har ju lärt mig tidigare i sommar att formen är aldrig så bra som efter tävling. Hur stumma benen än är så gör jag bra lopp. Så jag bestämde mig för att rida på vågen även efter lördagens halvmara.

Rekordförsök på Slottskogssvallen. 1000 meter.

Benen var duktig stumma men efter tre kilometer uppvärmning inklusive några stegringslopp kändes de ok. Min träningskompis Triatleten som annars är mig överlägsen var chanslös idag. Redan efter en hundring av tusenmetersloppet var han avhängd. Så draghjälpen jag fick förra gången var aldrig att räkna med idag. Trots detta och trots isande kyla vid elva på förmiddagen och rent jävliga vindar lyckades jag sänka mig exakt tre sekunder ner till 3:12,7.

Det borde finnas potential för att göra under tre minuter nästa sommar.

Rekordet följdes av tio minuters vila och sedan var det dags för lite träning. Intervaller. 4×400, 2×800, 4×400. Den kortare sträckan på 1:18-1:21 och den dubbla på 2:59-3:01. En minuts vila efter 400 och tre minuter efter 800. Och jag fick dra varenda meter av varenda repetition. Triatleten gick inte att känna igen. Men jag kände mig stark.

Löpning känns redan mycket roligare.

Döden Plusmeny

Inte nog med kvalförlusten, som åtminstone då för stunden värkte en aning, och min inte helt fantastiska insats på halvmaran. Helgen skulle igår avslutas i ett nästan komiskt potpurri av total misär…

Om man inte är så där överdrivet förtjust i tanken på att dö är I am legend med Will Smith inte att rekommendera. Det hade inte gått mer än en knapp kvart innan jag kände ett obehagligt tryck över bröstet. Hela mänskligheten så när som på Smith hade fallit offer för något virus och förintats och det kändes på intet sätt avlägset.

Filmen tog äntligen slut. Den var jävligt bra. Det var inte det. Men den lämnade en ganska oönskad eftersmak. Vad som brukar vara… slutet gott, allting gott var i det här fallet inte mycket mer än bara… slutet.

Slog direkt över till tv:n för att fylla skallen med något lite mer hoppfullt intryck…

Söndag kväll någon gång innan elva. Ettan… Närbild på en samling människokranium! Tvåan… Utsikt över öken bakom en soldat vid en kulspruta i en helikopter! Trean… Stillbild på kanalens logotyp prydd med Rosa bandet. Cancer…! Fyran… Närbild på foton av ihjälslagna småpojkar! Femman… En hysterisk scen med en massa grönklädda kirurger runt en människropp som förmodligen håller på att dö en jävlig död!

Vad i helvete är det frågan om?

I jakten på att försöka stilla min dödsångest framkallad av filmen möter jag på tjugo sekunder i fem kanaler… Döden, döden, döden, döden och sist men inte minst… Döden.

Det är inte så man skrattar ihjäl sig. Eller, jo. Det gjorde jag nästan. För det blev så hysteriskt olustigt att när jag av någon slags försvarsmekanism brast ut i hypnotiskt skratt, ja, då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Återigen. Döden.

andra bloggar om döden, misär, i am legend, film, will smith, tv, krig, cancer, misshandel, dödsångest, skratt

Beslutsångest ny förbundskapten?

Det var väl ändå förbannat väl att vi förlorade mot Danmark. Hur skulle vi annars ha blivit av med Lagerbäck?

Nu är det ett år kvar tills EM-kvalet drar igång och efterträdaren kan i lugn och ro i betydelselösa träningsmatcher forma ett föryngrat och hungrigare lag inför kvalet.

För Lagerbäcks egen del kan man tycka det är synd att han inte la av efter fem lyckade kval utan tvingade sig själv genomlida ett fiasko. Det rimmar dessutom illa med det faktum att han ständigt förnekar viljan att lyckas till förmån för rädslan att misslyckas. Just den egenskapen borde ha fått honom att sluta tidigare.

Och Henke Larsson slutar i landslaget. För sjätte eller sjunde gången… Varför ska vi tro honom den här gången?

Och Anders Svensson tycker att Henke Larsson ska ta över efter Lagerbäck. Han har, enligt Svensson, vad som krävs. Vad är det då som krävs? Beslutsångest?

andra bloggar om sport, fotboll, vm-kval, lars lagerbäck, em-kval, henke larsson, beslutsångest, anders svensson, förbundskapten

Godkänt – men inte mer

1:32:27 lyder den officiella tiden och personbästat från gårdagens Göteborg Halvmarathon. (resultat)

Som jag misstänkte noterades aldrig någon nettotid och man kan tycka vad fan man vill om det. Men jag är glad att misstankarna ramlade över mig halvminuten innan start vilket lät mig tränga mig fram för att komma så nära startlinjen som möjligt.

Just tidtagningen och som tidigare nämnt den undermåliga nummerlappsutdelningen var väl gårdagens stora minus. Men i det stora hela ändå ett väl utfört arrangemang på en mycket lättsprungen och rekordvänlig bana. En tävling som utan tvivel kommer att planeras in i nästa års kalender.

Jag lyckades hålla planen första kilometern men redan efter den gick det aningen snabbare än det på förhand tänkta och första femman klockades till 21:40. Andra femman gick tre sekunder snabbare men jag kände redan efter sju kilometer att sub90 skulle bli omöjligt. Lite av klippet i steget saknades men framförallt hamnade jag i något slags vakuum utan ryggar att följa. Just det faktum gör att jag ibland tappade fokus och sextonde kilometern som gick på 4:18 följdes av 4:37 utan att jag kände av tempotappet. Som i Halmstad där det förra personbästat noterades hade jag sparat det bästa till slutet och avslutade sista 1098 meterna i 3:55-tempo. En fart som får första två milen i 4:23-tempo att verka som uppvärmning.

Plats 57 av 208 i herrklassen och nytt personbästa får väl anses vara godkänt. Men tiden är ändå en bra bit från det önskade och jag sätter mig säkert snart och letar upp en ny halvmara.

andra bloggar om löpning, tävling, göteborg halvmarathon, göteborg marathon

Resultat Göteborg Halvmarathon

Jag räckte inte riktigt till.

Men…

1:32:20 lyder det nya personbästat. En putsning med 58 sekunder. Nöjd? Har inte bestämt mig än. Så länge låtsas jag vara nöjd och är glad åt det.

Tiden är min klockade nettotid. Den officiella tiden kan vara några sekunder sämre. Jag stod en bit bak i fältet och passerade startlinjen först efter ett tiotal sekunder. Jag tror den officiella tiden är brutto.

Just nu grämer jag mig smått över att jag bommade uppvärmningen. Det blev bråttom till starten. Först var nummerlappsutdelningen under all kritik och tog förbannat lång tid. Sedan hade jag fantastiska svårigheter att bestämma mig för hur mycket kläder jag skulle ha på mig. Det var riktigt kallt. Ändå vill man bära så tunt som möjligt. Det blev ett par byten. Så min uppvärmning bestod av en hundra meters lätt jogg till startfållan.

Det är möjligt att det haft negativ inverkan på resultatet. Men är så här i efterhand naturligvis fullkomligt irrelevant.

Längre redogörelse senare.

Kaffe, massage och käftsmäll fixar målet

Då var det dags för sista chansen att nå årsmålet på halvmaran.

Göteborg Marathon. Jag springer halva sträckan. Start 11:00.

Jag startade säsongen med ett personbästa på 1:34:45 och satte målet 1:30:00. Efter att ha missat med några sekunder tre gånger i rad sänkte jag mig i Halmstad ner till 1:33:18. Att sänka det ytterligare nästan tio sekunder per kilometer låter inte troligt. Särskilt inte med tanke på att något känns galet med benen. Helt tomma.

Förhoppningarna är små. Om ens det. Men jag ska göra ett försök. Jag gör mina bästa lopp när  jag öppnar försiktigt och jag planerar att öppna första tre km i 4:25-tempo och sedan krävs väl runt 4:13 resten av loppet. Jag gör hellre 1:40:00 efter att ha försökt nå årsmålet än att göra 1:32:00 utan att ha försökt.

Precis som igår har jag svårt att se det roliga i det här. Men snart är säsongen slut och ett par veckors vila i november kanske kan låta glädjen i löpningen återvända. Betydligt lättare skulle det gå med ett hyfsat resultat i bagaget.

Havregrynsgröt var lika äckligt idag som det är varje tävlingsdag. Kaffe nu och snart lite massage borde dock få igång skalle och ben. Och så kanske jag kan be någon om en käftsmäll så jag taggar till lite. Det här duger inte. Kom igen nu.

Malta, Zlatan och Idol

Intresset kokar inför den så förbannat viktiga VM-kvalmatchen mot Danmark. Frågan är bara vad som är viktigast. Att vinna och närma sig VM eller att förlora och skapa utrymme för en nödvändig generationsväxling?

Spelbolaget Unibet presenterar någon slags lustighet på sin sida. Patrik Ekwall intervjuar en Zlatan som gestaltas av Ehsan Dadiar. Sveriges bästa Zlatanimitatör påstår Unibet. Som ett gäng andra spelbolag håller Unibet till på Malta och man förvånas över att svensk television tydligen inte når lilleputtlandet. Hur har man annars lyckats undvika den fantastiske Robin Paulsson som gör en utomordentlig Zlatan-tolkning?

Döm själva. Vem är bäst? Robin Paulsson eller Robin Paulsson?

Från bland annat Malta och Jihde är steget inte långt till Idol.

Just Malta spelar är en roll i Idols historia. Vilket gör det än märkligare att Malta inte nås av svensk TV. Den ende maltesen som kan stoltsera med någon som helst framgång har ju formats i svensk television. Den lille vidrige fuskaren Kevin Borg. Fuskaren? Jo då. Han mörkade totalt att han var etablerad och redan hade representerat Malta i deras uttagning till Eurovision Song Contest.

Eftersom jag har haft den fantastiskt dåliga smaken att följa Idol tidigare år på bloggen kan jag väl försöka formulera någon fundering om årets upplaga som på allvar inleds idag. Det skulle förvåna mig om inte någon av Erik Grönwall, Tove Styrke Östman eller möjligen underdog Calle Kristiansson vinner.

Men viktigast av allt… När kommer den gamla juryn tillbaka?

andra bloggar om vm-kval, fotboll, zlatan, ehsan dadiar, robin paulsson, peter jihde, malta, idol, idol 2009, idol-juryn, kevin borg, eurovision song contest, idol-juryn, erik grönwall, tove styrke östman, calle kristiansson

Fel prognos och stumma ben

Det är inte lätt alltid. Jag öppnade väderprognosen i ett för litet fönster och kolumnerna fick fel rubriker. Jag läste av nederbördskolumnen som egentligen var kolumnen för vindstyrka.

Det var regnfritt i den prognosen och fortfarande spås morgondagens tävling kunna utföras utan nederbörd. Men fortfarande så kallt som åtta grader.

Jag gjorde en liten runda nån timme efter lunch bara för att besiktiga stockarna till ben. Något känns inte helt rätt. Jag har klarat mig från sjukdom. Kroppen känns i övrigt hyfsat fräsch. Men benen är helt slut. Dessvärre känns det som om just benen spelar en ganska väsentlig i roll i ett halvmarathon.

Än värre är jag inte ett dugg motiverad. Låt bara säsongen ta slut. Vad är väl en bal på slott…sskogsvallen…?

En modemiss från 100%

Åtta grader och regn imorgon när starten går.

Men det ska inte hagla. Det gjorde det igår. Man får vara nöjd med det lilla.

Så många fler anledningar att vara nöjd har jag svårt att hitta. Gjorde ett tiotal 250-meters-intervaller i 3:00/km-tempo i måndags. Inget märkvärdigt. Sedan dess är benen ändå tomma. Tomma. Inte stela som i träningsvärk. Snarare en känsla av att göra den sista kilometern i en halvmara. Om och om igen. Men i snart fyra dygn…?

Bland en massa nyttigheter har jag lekt lite på förmiddagen och gjort skäl för namnet på bloggen. Gjorde årets Nutidsorientering. 34 rätt av 35. Ok. Åtminstone EN anledning att vara hyfsat nöjd.

Frågan som skiljde mig från ett fläckfritt resultat? Lustigt nog denna…

Just det… Ingen jävla modeblogg…
andra bloggar om nutidsorienteringen, göteborg halvmarathon

För ordningens skull…

I somras presenterade jag någon slags tävlingsplan i vilken jag skulle marathondebutera i Växjö den 17 oktober.

Växjö valdes med tanke på mina underbara fans. Nåväl. Mitt fan. Men hon är god för hundra. Att stå och heja på under ett marathon måste vara förbannat överskattat. Har man otur kan man lyckas missa den enda gång den löpare man ska heja på passerar. Säg, det var väl tre-fyra väl spenderade timmar…? Växjö, däremot, går på en varvbana och man passerar sitt stöd åtta gånger.

Det blir dock inget Växjö. För det första är jag less på att resa runt och tvingas lägga fokus på annat än löpningen. För det andra har jag ännu inte nått årets mål på halvmaran. Så det blir som tidigare påpekat start i Göteborg Halvmarathon nu på lördag. Hemmaplan och rätt distans. Varför krångla till det?

Men ska man vara riktigt noga så är nog inte ens det helt korrekt. Egentligen går väl arrangemanget under namnet Göteborg Marathon. Arrangören tillhandahåller dock en klass för halva sträckan.

Rätt ska vara rätt. Om nu någon bryr sig…

Och helt ärligt… Va fan är balaklava för ord…?

andra bloggar om växjö marathon, göteborg marathon, marathon

Med balaklava på löpbandet

Som varenda löpare som bloggar nu noterat… Hösten är här.

Det small till i löparbloggosfären förra veckan. Men hösten kom ett par veckor tidigare än så. Man vet att hösten är här när man plötsligt bär en hy som inte ens en mor kan älska. Vad fan är det som händer?

Man går runt på sommaren och påstår sig vara hyfsat snygg och så fort det första gulnade lövet landat på marken har man svårt att skilja sin egen spegelbild från en hög skit. Huden bleknar och rodnar fläckvis och imiterar mardrömmar från högstadiet.

Som räddaren i nöden hänger kylan på och eliminerar det tvivelaktiga i att dra på sig en balaklava på löppasset. Nu skulle jag förvisso kunna bära den oavsett temperatur. Jag bor ju på Hisingen och här ingår rånarluvan i folkdräkten…

Å andra sidan hatar jag kylan och gör gärna mina pass på löpband när kylan biter i. Men att dölja sitt av hösten sargade anlete med en balaklava inomhus…

andra bloggar om hisingen, balaklava, rånarluva, folkdräkt, hösten, kyla

Med en touch av rysk roulette

Igår framförde jag min oro om att bli sjuk inför Göteborg Halvmarathon. En tävling som jag tvingades stryka mig själv från både 2007 och 2008. Oktober bruka ha den förkylande effekten på mig. Tydligen.

I helgen har dottern varit på besök. Och det dröjde inte mer än en timme efter att jag publicerat min oro förrän hon rusade ifrån vårt parti Alfapet i riktning mot toaletten, bara för att kaskadspy redan halvvägs.

Att städa efter spyor och trösta en liten sjukling med influensasymtom går inte helt hand i hand med att till varje pris undvika sjukdom. Men vad ska man göra?

Halvt utslagen och med hög feber tillbringade hon lördagen men vaknade imorse frisk och glad igen. Jag vet inte vad som plötsligt satte klorna i henne men jag är fullkomligt övertygad om att bara ett barn kan skaka av sig det så snabbt. Än så länge är jag okej men sannolikt åker jag snart på detsamma och då är det knappast någon idé att starta på lördag. Hur snabbt jag än blir kvitt det. Även den mest kortvariga febern är jävulsk nog att suga flera dagars energi ur kroppen.

Vässar med intervaller

Vässandet av formen fortskrider med sikte på årets sista chans att nå målet sub90 på halvmaran.

Efter måndagens långpass på löpband vilade jag i tisdags och gjorde ett halvdant backintervallpass i onsdags. En bekväm runda på 11km i 5:00-tempo i torsdags följdes igår upp av ytterligare ett intervallpass. Femton femhundringar på löpband.

15*500m (60 sek gåvila)  1% motlut – första fem i 3:50/km och resterande tio i 3:40/km.

Låren är smått stumma idag och nu väntar inget värre än kanske ett par lättare rundor i lågt tempo samt ett par pass med ännu kortare intervaller i uppladdningen inför Göteborg Halvmarathon nästa lördag.

Känslan är god men visst kan det fortfarande gå åt helvete. De två senaste åren har jag tvingats avstå den här tävlingen på grund av sjukdom. Jag kräver inte att få svära mig fri från allehanda influensor och virus. Men låt dem gärna dröja en dryg vecka. Snälla. Snälla.

andra bloggar om löpning, träning, sjukdom, virus, influensa

Ängel låter för läskigt

Ishockeyn har som påpekats dragit igång med sin löjligt matchrika cirkus. Men det är inte bara i ishockey det råder någon slags inflation i nedsläpp.

Det utspelar sig även något slags vulkanutbrott av baby-boom i min gamla hemkommun. Världsmetropolen Sundbyberg. Så gott som varenda människa jag känner har nyligen blivit eller ska väldigt snart bli förälder. Och jag har blivit morbror för tredje gången.

Morbror till en liten Simone. Som hon i klassikern Dårfinkar & Dönickar som den gamla fröken i nya skolan lyckas presentera som Simon. Resten är historia. Antecknar under augusti 2016. Ring syster. Flick-flickiga kläder kan vara på sin plats.

Och så var det ett kompisgäng. De oskiljaktiga 79:orna. Jag vet inte hur jag, tre år äldre, hamnade där men jag antar att brorsan fungerade som någon slags länk.

Medan jag, för vad som verkar vara hundra år sedan, förärades med världens vackraste lilla flickebarn höll 79:orna ihop på ett beundransvärt sätt. Jag gjorde ett gästspel då och då i det runt dussinet till antalet starka gänget. Åren gick och de verkade hålla ihop åt vilket jävla håll vinden än vände. Beundransvärt som sagt. Men numer bara sektlikt kusligt. För nu har alla på kort tid fått barn. Hur är det möjligt? Och en massa mil därifrån, utflugen för flera år sedan, ska brorsan också ha barn. Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång…

Det är ju förbannat praktiskt. Nu kan 79:orna fortsätta hänga. Istället för med en öl i baren, med en nappflaska på öppna förskolan. Är det sådär fantasilöst planerat funderar man? Eller är det resten av tjejerna som avundsjukt tvingat sina killar att skjuta skarpt när väl ett av paren deklarerat sin graviditet?

Hur som helst. Är det ok att kalla sin nyfödda för vår lilla ängel…? Jag vet inte. Jag tycker det låter läskigt. Jag föreställer mig en ängel som den dödes själ som lämnar ett vakande öga över sina kära. Eller som en liten porslinsfigur i ett fönster i Christina Schollins lilla boutique… Vår lilla ängel…? Rysningar…

andra bloggar om ishockey, baby-boom, sundbyberg, dårfinkar & dönickar, sekt, öppna förskolan, avundsjuka, graviditet, ängel, porslinsfigurer, christina schollin