Arja har rott på tårarna till Skansen

I vintras följde jag Stjärnorna på slottet. Kanske mest för att Peter Stormare verkar vara en förbannat skön figur och för att hon med läskiga gamla plastansiktet som jag inte lyckats trolla fram namnet på nu är så ofattbart korkad.

Jan Malmsjö var med. Och Magnus Härenstam. Ytterligare två trevliga typer vad det verkar. Stjärnorna på slottet är ett ganska underhållande program även om stjärnornas ålder får det att på förhand verka som något slags Café Norrköping.

Arja Saijonmaa bjöd dock på den allra roligaste scenen. Även om det omöjligen kan ha varit tänkt så.

I en i det närmaste outhärdligt pinsam snyfthistoria berättar hon om hur hon år efter år kämpat och på sin bara knän bett om att få medverka i Allsång på Skansen. Varje år har hon fått avslag på sin ansökan.

En ytterst löjlig ansökan om att få bli erkänt folkkär. Är det något man överhuvudtaget själv skall påpeka?

Nu verkar tårarna ha haft genomslagskraft ändå. Ikväll medverkar hon i säsongsstarten av Allsång på Skansen.

Men inte för att hon är folkkär eller för att hon är något kommande stort på svensk musikhimmel. Bara för att det är synd om henne. För varför skulle hon annars få chansen nu? Skulle hon någonsin vara med på någon slags merit så skulle hon väl ha varit det för tre år sedan efter comebacken i Melodifestivalen.

Hon är med för att någon tycker synd om henne. På samma miserabla sätt som Allbäck fick spela i VM 2002. För att Söderberg och Lagerbäck tyckte synd om honom. Patetiskt.

Andra bloggar om skansen, allsång på skansen, arja saijonmaa, stjärnorna på slottet, folkkär, marcus allbäck, tommy söderberg, lars lagerbäck, peter stormare